Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Spelmannen

Jag Àr spelman, jag skall spela pÄ gravöl och pÄ dans,
i sol och nÀr skyar skymma mÄnens skÀra dans.
Jag vill aldrig höra rÄd och jag vill spela som jag vill,
jag spelar för att glömma att jag sjÀlv finnes till.

Jag vill inte tröska rÄg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som strÄken skÀlver i skall hÄllas vek och fin.
Ni fÄr inte ge min bannor eller kalla mej för lat,
fast jag stundom hellre hungrar Àn jag spelar för mat.

Jag vill inte grÀva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under hÀggarna till solen hon gÄtt ned.
Och i kvÀllens röda brand ska jag stÄ upp med min fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvÀllens sol.

Jag ska spela nÀr ni grÀva era kÀra ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hÀlsat vid er sÀng,
det skall forsa som en strömmande sorg frÄn min strÀng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök frÄn hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och nÀr natten böljar becksvart över skogstjÀrnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mÀnskosjÀlens rum.

Tre sorgens strĂ€ngar har jag – den fjĂ€rde har gĂ„tt av,
den brast i en skÀlvning pÄ den bÀsta vÀnnens grav.
Men Ă€nda in i döden vill jag följa er med sĂ„ng –
och jag vill dö och jag vill spela till uppstÄndelse en gÄng.


Dikt Spelmannen - Dan Andersson