Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Snöharpan

Hon stod ensam med strÀngar av frost i sitt hÄr
och spelade i nattvinden sen.
Och hon var som en harpa i salar av is,
den skÀlvande snöböjda en.
Och en gosse kom och hörde, som silke var hans hÄr
och hans öga hade tÄrarnas glans:
o, jag visste ej, han sade, att i fattigaste skog
sÄ mycken skimrande hÀrlighet fanns.

O, hör, det Àr toner av pÀrlor och guld,
det Àr sÄngen om den eviga sommarens land,
av sjungande stjÀrnor Àr all himmelen full
och av hÀrlighet stÄ skyarna i brand.
O, vind, du mÄ sjunga mig frÄn hem och hus,
du mÄ komma mig att glömma bort moder min,
men lÀr mig, men lÀr mig att sjunga som du,
och ge mig en harpa som din.

Och vinden han sade: din glÀdje och gud
och mera fÄr du ge för en harpa som min.
Om du ger mig den kÀrlek du Ànnu ej kÀnt
och all mÀnniskors lycka, Àr harpan din.
Ty en glĂ€dje fördold för allt kött skall du fĂ„ –
men bitter som kĂ€rrblommans bĂ€r –
och en nÀmnlös Ängest att nÀra dig pÄ
och harpan jag spelade hÀr.

Men varför skall du giva mig mörker och sorg,
nÀr din harpa och din sÄng Àr mig nog,
fast aldrig har jag grÄtit sÄsom i natt
nÀr din ande över strÀngarna drog?
Men vinden sade: sÄ vet att min sÄng
den Àr dÄnet frÄn det dansande hav
och skrÀcken som ropar i vaknatten lÄng
och de vitaste benen i grav.

Den som Àlskar som mÀnskor kan ej sjunga som jag
och min harpa skall lÀra dig din moder försmÄ,
och nu tar jag den kÀrlek du Ànnu ej har kÀnt,
sÄ tag nu din harpa och gÄ.
Och den harpan bÀr du vÀl redan i ditt bröst
och det hÀr Àr blott den snöböjda en,
och din barndom Àr gÄngen, gÄ sjung om din höst
men skynda dig ty natten Àr sen.

Och han vandrade och sjöng och han kÀnde vÀl
att han spelade sitt bröst till ett sÄr,
och för harpan han glömde att bedja
för sin sjÀl genom tröstlösa Är.
Och nÀr han sjungit en mörkhÄrig jungfru
till att giva sig sÄ vit sÄsom snö,
dÄ sjöng han till harpan en visa
om att ensam och glÀdjelös dö.

Men hon ville ha sÄngarens kÀrlek:
du skall tacka vid din harpa för allt jag dig gav –
Och han sade: min kÀrlek Ät en stjÀrna
och min harpa Ă„t det dansande hav.
Och hon sade: du har dÄrat mig med sÄnger,
du har sjungit bort mitt hjÀrta i stjÀrnornas sken
Och han sade: nÀr du böjer dig och grÄter
dÄ liknar du den snöböjda en.

Och hon snyftade: du tog vad jag Àgde,
jag förbannar dig och kvÀllen, jag vill höra dig vred
Och han sade: jag ser mÄnen som en konung gÄ
över mörknande dalarna ned.
Du mÄ kasta dig i grÀset och grÄta,
du mĂ„ dö som den vindfĂ€llda gran –
Jag skall spela vid det skummande havet
och dö som den sjungande svan.

Men han krÀlade som ormen mot sitt gömsle,
nÀr solen slutat vÀrma och kvÀllen blivit sen,
och sÄ hann han sin barndoms skogar igen
och föll ned för den snöböjda en.
Och han sade: tag Ă„ter din harpa,
mÄ ondskan spela sina visor pÄ den!
Jag vill veta vad jag bytte för mitt renaste guld:
ge mig barndomens hjÀrta igen!

Och dÄ kÀnde han en skÀlvande, kvÀvande makt,
nÄgot sög sig i sÄrade bröstet fast,
och hans hjÀrta av stormande kÀrlek
det fylldes till brÀdden och brast.


Dikt Snöharpan - Dan Andersson