Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Sista natten i Paindalen

Är jag djur eller mĂ€nniska, sot eller jord?
Lika gott! Jag vart liggande hÀr i min svett.
Jag Ă€r kolare Berg – och tro mina ord:
Jag har levat mig mĂ€tt – jag Ă€r född fyrtiett!
Och min kvinna Àr gammal som jag
och stultar kring golvet pÄ styvnade knÀn,
och vÀntar vid tynande torrvedstrÀn
pÄ sin egen förgÀngelses dag.

Min Gud! Min mila röker som förr,
och sjÀlv Àr jag fÀrdig att dö!
Det gĂ„r glimtar av grĂ„tt framför kojans dörr –
det Ă€r snöljust – det kanske blir tö!
Mina minnen mumla i natt,
de snubbla i brĂ„tar och springa i skogen –
och ute vid myren i Birgareslogen
hör jag rĂ€varnas skall och skators skratt…
Åh – det rosslar – det brinner, mitt bröst!
Och nu skiner vĂ€l hundra stjĂ€rnor över Paindalens snöiga höst. –
Jag minns hur isarna vrĂ€ktes om vĂ„ren, mot skĂ€ren kring Kerstulaön –
FÄr jag se det mer, ska jag tacka dej Gud, för en glimt av den smÀltande snön!

ÅhĂ„! Gamla Jann kommer snubblande hit.
Du Àr mager, krake, och ryggen Àr vass,
och din skabbiga pÀls Àr som knivstÄl vit.
Har du flyttat ur kÀrret vid Tervo-Lass?
Du minns att jag sköt dej och lade dej dit?
Vi slet allt satan – nog hade vi bĂ€st
nÀr vi sov som grÄsten, husbonde och hÀst!
Men nÀr blodröd morgon gick över i dag, jÀrnbister, som krita vit,
eller höstens slagregn som rinnande is
ur de rötvÄta skogarna hÀllde,
och var timme var vass som ett rapp av ett flÀtat, svidande ris,
dÄ lÀrde vi, du och jag, vad slÄsskamp som livet gÀllde.
Och jag piskade dej – min Gud! Om jag inte haft ondska och mod
att pressa ur kampkroppen sakta, hans sista fattiga blod,
sĂ„ hade du inte gĂ„tt – och dĂ„ hade vi svultit ihjĂ€l –
för en slav beror av sin herre, och en herre beror av sin trÀl.
Du, Jann, gick för sakta med lasset, och jag – jag svor och slog,
och Gud, som vet hur fattig jag var, han förlÄter mej nog!

Jag vart avlad i trasor och sot, och i fattigdom avlade jag
de barn, som glömt sin mor och far och bittra barndoms dag.
Och min farfar och farfars far var fattiga, svultna som jag,
och i helgnÀtter, gnistrande klara, sina milor de klubbade till,
och drucko som jag sin surmjölk och stekte sin sura sill – – –
Men allt vatten jag drack all min vÀrk och svett,
allt jag frös och led har vĂ„r herre sett –
och hans vilja Ă€r stor – och han gör som han vill.

*

Min hustru, Mari, rĂ€ck mej handen – fĂ„r jag sĂ€ja farvĂ€l Ă„t dej?
Men jag minns – du Ă€r hemma i kojan, vi tvĂ„ ha timrat hop,
Och du kan inte höra min röst och mitt sista rosslande rop!
och du kanske Àngslas och tÀnker och kanske du ber för mej?
Du Ă€r mĂ€tt pĂ„ att lida och leva, du Ă€r nöjd och gammal och slö –
du har lĂ€rt dej att inte gnĂ€lla nĂ€r utlevat folk ska dö…

Det var vĂ€rst den dĂ€r svarta hösten, nĂ€r först du skulle bli mor –
och det vÀrsta Àr: jag var ond och jag trÀtte nog och svor.
Men jag minns inte att jag slog dej, kanske gjorde jag det Ă€ndĂ„? –
Du fick aldrig tid den hösten att se om skyn var blÄ eller grÄ!
Minns du muren av kullrig grÄsten? Du har svettats en smula för den!
Du bar Àmbar pÄ Àmbar med murbruk, och dÄ var du havande Àn!
Du var bara en krokryggig slav Ă„t en stackars slĂ€pande man – –
Kan du bedja, sĂ„ bed för mej, hustru – för sjĂ€lv tror jag inte jag kan.

Minns du rÄgen du rodde i rasande storm?
Mellan drivis som brakade, sjöar som slog,
du höll Äran hÄrt som satan den natten,
och döden sÄg dej och han kÀnde nog
dina hÀnder av jÀrn, dina armar av stÄl,
som höll slagsmÄl med TÀrnsjöns vrÄlande vatten.

Och jag vet nog, Mari, att nÀr gubben Àr död,
dÄ med skrumpna och hÄrdnade hÀnder
ska du binda en lingonriskrans,
att lÀggas pÄ locket till hemgjord kista,
och följa din arbetskamrat i det sista.

Det river och sticker, mitt brinnande bröst,
och i feber brĂ€nner min bengula kind…
Och det vore ÀndÄ som en dödsens tröst
om hĂ€r blĂ„ste en lenande sunnanvind. – –
Jag ser stjÀrnor tÀndas, de tÀndas allt fler
och det sprakar i milan och röken slĂ„r ner – –
som en trasa att hölja mej – kan jag gĂ„ opp?
Ska jag laga min mila Àn en gÄng?
Genom paltorna silar sej sotblandad svett
och beckar dem fast vid min trĂ€styva kropp…

Nu lider det – nu hör jag klockklang – –
Nu börjar min sista musik –
nu ringer dödens helgsmÄl över Voimas isiga vik.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Och prÀsten gÄr före till altarets bord,
och klart hör jag livsens eviga ord:
Att helig, helig Àr herren Gud
och jorden Ă€r av hans hĂ€rlighet full – –
Det förstÄr inte vi, som ha brottats med nöden,
i höstnĂ€tter, svarta, som sot, som döden – –
Si, mÀnniskor födas och leva en tid,
och gÄ till sitt rum och Àro ej mera,
och djupt ner i jorden kropparna frysa,
i gravarnas klibbiga, jÀsande lera,
men anden sÄ högt som stjÀrnor lysa
far uppÄt pÄ snövita, skinande vingar!

Jag ser stjĂ€rnor slockna, de slockna allt flera –
och mitt bröst sej hÀver i dödskampens möda,
och det hamrar i hjĂ€rnan – jag Ă€r dödligt trött – –
Men ginge en storm över Harja skÀr
sĂ„ bad jag den hĂ€lsa till kojan dĂ€r – –
Nu Ă€r mörkret som beck – har jag redan dött? – –
Och lik kallnat jÀrn kÀnns min sotiga kind.
Nu stannar mitt bröst – och lugnas och tiger –
nu stĂ„r natten tĂ€t som en mur av bly – – –
och nu stiger jag – sjunker jag – sti-ger –
i en mumlande – tumlande sky – –
och nu – lyftes jag – lyftes – Gud – jag Ă€r – fri!
Och förlĂ„t – om jag – slog dej – Mari!


Dikt Sista natten i Paindalen - Dan Andersson