Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt SĂ„ng till min lykta

Jag tÀnde dig lÀngesen, flÀmtande lilla,
under Ären som gÄtt har du brunnit för mig.
NĂ€r natten var fridfull och heligt stilla,
som man glÀds Ät solen jag gladdes Ät dig.

Du var dock en vÀgtröst i mörkrets öken,
nÀr andra njöto av sovande ro.
Ditt sken var en stjÀrnas blÀnk genom töcken,
en ögonens lust i den sömnlöses bo.

Du lÀrt mig att tÄlmodigt midnatten bida,
i ditt sus lÄg det frid och du lÀrde mig den,
i ditt mattgula ljus har jag lÀrt att lida,
att tvivla och hÀda och glÀdjas igen.

Jag trodde att du en av höstmörkrets dagar
skulle vÀxa och flamma med vitare ljus,
skulle lĂ€ra mig tro – dock icke jag klagar,
jag vet att du slocknat i andras hus.

Men dör du en gÄng, blir du trött att brinna
och lÀmnar mig vÀnlös i kolmörkt rum,
dÄ vill Àven jag bryta upp och försvinna,
dÄ vill jag som du slockna ut och bli stum.


Dikt SĂ„ng till min lykta - Dan Andersson
«