Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Purgatorium

I natt har jag drömt att allt gott jag glömt
och mördat min bÀste vÀn,
och den hand som slog, tills klibbig av blod,
kunde aldrig bli vit igen.
Det som slumrat djupt, slagit vÄldsamt ut
i giftig, stinkande blom,
och jag fruktade allt, men fruktade mest
den bÀste vÀnnens dom.

Jag handlat hÄrt, mitt fel var svÄrt,
och jag kallades hopplös bov,
och av hatets köld min sjÀl sögs ut,
som en spindels sprittande rov.
Och nÀr alla sport, hur ont jag gjort,
och hopen trÀtte vred,
dÄ gick jag allen i stjÀrnornas sken,
och sÄg mot jorden ned.

Som vi minnas lek och kÀrlekssmek
i vÄr ungdoms vita vÄr;
som vi minnas skratt ur det gÄngnas natt
i Àlskandets heta Är;
sÄ mindes jag alla glada lag
i timmar av drucken fröjd,
dÄ den dag vart natt i vin och skratt
under stjÀrnor i himlens höjd.

Och en röst av en man frÄn ett okÀnt land
kom till mig i vindens vin,
och jag sÄg hans blick och den var sÄ hÄrd
och sÄ bittert ond som min.
Och ansiktet var som mitt ansikte var
pÄ min gÀrnings förbannade dag,
och jag visste dÄ att kött av hans kött
och ben av hans ben var jag.

Och han sade: allt hederligt smÄtt och gott
hör endast vardagen till,
men den vilja Àr stor som törs vilja tvÀrs
emot vad mÀngden vill.
Och du som haft mod, att ej vara god,
och som hellre Àr svart Àn grÄ,
du ensam bor, i ondska stor,
och ditt namn skall aldrig förgÄ.

Du skall leva ÀndÄ under himmelen blÄ
som ett nummer i mörkrets hÀr,
dina vÀnnersom skuggor irra kring dig
och synda hÀr och dÀr.
De synda med glÀdje, synda av lust
i villsam och öde natt,
de avla av hat och förgiftat blod
sina barn under ondskans skratt.

Och jag svarade strax: det Àr lögn vad du sagt,
det onda var aldrig sant,
din röst Àr ej tröst för darrande bröst
pÄ helvetets ytterkant.
Jag drömmer om reningens vita eld,
att dej sjÀl mÄ brÀnnas stor,
som bannad av mÀngdens kvinnor och barn
till dödens rike for.

Jag tar hellre emot hela hopens hot,
och jag grÄter hellre Àn ler,
och jag lÀngtar att dö men att straffas hÄrt
jag lÀngtar ÀndÄ mer.
Och jag tror att nÀr straffet stoftet strött
över mördarens multnande ben,
Àr det hopp ÀndÄ, Àr det tröst ocksÄ
att hans sjÀl skall brÀnnas ren.

Din tröst Àr en lögn, ditt land en sump,
som rinner till elÀndets Àng,
din tröst Àr ett sken frÄn en evig eld,
och din bÀdd en glödande sÀng.
Men jag gÄr till en plats som du aldrig sett,
och dit vĂ€gen bĂ€r emot –
jag gÄr att bikta min innersta synd
i natt vid korsets fot.

Jag gick och vÀgen var hÄrd och lÄng,
och jag kÀnde jag lidit nog,
nÀr vid nattens slut jag irrat mig ut
ur berglandets suckande skog.
Och allt var frid och ny var all tid,
i en morgon av glimmande ljus,
och min vÀg var en Àng dÀr i rosor höljts
allt grovt och besudlat grus.

Och korsets herre regerade dÀr
med sin vithets lÄgande hand,
hans klÀdnad lyste var syndares vÀg
i sol över paradisstrand.
Och min mördaredrÀkt för en vÄrens flÀkt
i trasor revs och föll ned
och konungen lyfte sin hÀrlighets hand
och sade stilla: bed!

Och jag bad och sÄg upp mot en vÀrld av ljus
med ögon utan skuld,
och en eldslÄga ren genom rymden ven,
och jag brann i en sky av guld.
Och en grav blev grÀvd pÄ en blommande Àng,
Ă„t min aska byggdes ett hus,
och min kropp brann ut och jag vart fri,
och försvann i ett hav av ljus.


Dikt Purgatorium - Dan Andersson