Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Predikaren

RubinsÄllad glÀnser brokaden
framför Ozmas bĂ€ddade rum –
men den vise Àr full av leda,
och hans blick Àr kall och skum.

Bakom förhÀngets röda skuggor
vĂ€ntar nordlandets vitaste famn –
vÀntar Syriens skönaste sköka
pÄ en konung som glömt hennes namn.

Över bordet av guld och rosentrĂ€
darrar handen slapp och fin –
predikaren, Israels konung,
Àr trött av kvinnor och vin.

Kring kropp som tumlat i synder,
och törstande druckit allt,
faller manteln i hÀngande tomma rum,
och hjÀrtat slÄr sakta och kallt.

Hans slavar slumra stÄende:
han Ă€r vaken för lĂ€nge i natt –
han skriver den vises ordsprÄk,
med ett stillsamt dödskallt skratt.

Predikaren Ă€r han – och konung –
det Ă€r allt den vise vet –
och om fÀgnadens ande gör sÀllskap med hans,
det Àr ock fÄfÀnglighet.

Det Àr gott för det myllrande folket
att akta Herodes bud.
Och den som har hedniska hustrur
fÄr offra Ät hedningars gud.

Kring pannan gul gÄ skuggor
som regntorra moln kring förtorkad kust –
bakom huden en dödskalle grinar
sitt spe över mÀnniskors lust.
– – –

Att vara en vis och att vara en dÄre,
att vara en syndfull, en alltför rÀttfÀrdig,
Ă€r farligt och tokot:
min son, du skall skÄda pÄ Herrens verk!
Ho Àr som kan rÀtta,
vad han har gjort krokot?


Dikt Predikaren - Dan Andersson