Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Per Ols Per Erik

Per Ols Per Erik gick i gröna lunden
och tÄrar, tÄrar runno pÄ hans bleka kind,
och mÄnen sken sÄ blank pÄ himlarunden
och blana dallrade i östanvind.

Per Ols Per Erik satte sej pÄ hÀllen
och hörde uppÄ skogens sorgesus,
och det var höst, och det var sent pÄ kvÀllen
och vÀnligt lyste alla stjÀrnors ljus.

Han bar en sorgesorg i tankar sina,
han skulle drÀnka sej i Vaina sjö,
för dÀ va slut mÀ han och Mattssons Mina
sÄ nu var bÀst att bikta sej och dö.

Per Ols Per Erik geck till Vainastranden
me fickan full av spik Ă„ skrot Ă„ sten,
och sÀv och nÀckros gungade kring landen
i vÄgor, vita uti mÄnens sken.

Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvÀllen,
sÄ vattnet sprutade i selverglans
och skÄnkarna stog rakt mot himlapellen
Ä vassen vaggade i böljedans.

Per Ols Per Erik han flöt opp ve nÀset,
nÀr höstens snö i svarta vatten smalt,
dÄ lÄg han nöjd Ä gungade i grÀset
och lÄtsade ej om att det ble kallt.

Men de va lÀngesen dÄ detta hÀnde,
och nu À Mina gift Ä stinn Ä röd.
Per Ols Per Erik nog i graven vÀnde,
om han feck skÄda den, som vart hans död

Och han har bÀst i alla fall i mullen,
sÄ tÀnker Mina och sÄ tycker jag.
Han sover sorglös under ogrÀskullen,
och han stÄr opp pÄ domens stora dag.


Dikt Per Ols Per Erik - Dan Andersson