Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Per Ols Per Erik: II

Per Ols Per Erik gick i gröna lunden
och tÄrar runno pÄ hans bleka kind.
Och stjÀrnan brann sÄ klart pÄ himlarunden
och bladen dallrade i nattens vind.

Per Ols Per Erik satte sÀj pÄ hÀllen
och lyssnade pÄ skogens tunga sus.
Och det var höst, och det var sent pÄ kvÀllen
och vÀnligt blÀnkte mÄnans klara ljus.

Han bar en dödsens sorg i tankar sina,
han ville drÀnka sej i svartan sjö.
Han fick ej gifta sÀj med Mattssons Mina
och nu var bÀst att tÀnka pÄ att dö.

Per Ols Per Erik gick till sjöastranden
med fickan full av skrot och spik och sten.
Han höll sitt pÄbrödskort i högra handen,
och tog farvÀl av det i kvÀllen, sen.

Per Ols Per Erik tog ett hopp – i kvĂ€llen,
sÄ vattnet sprutade i silverglans
och pÄbrödskortet flög mot himlapellen
och sockerkortet smalt i böljans dans.

Per Ols Per Erik han flöt opp vid nÀset,
nÀr höstens snö i svarta vatten smalt,
dÄ lÄg han lugn och vaggade bland grÀset,
och slapp att Àta kommissionens palt.

Men det var lÀngesen, sen detta hÀnde,
och Mina magrat utav brist pÄ brö.
Per Ols Per Erik nog i grava vÀnde,
om han fick se sin forna hulda mö.

Han har det bÀst i alla fall i mullen,
sÄ tycker Mina och sÄ tÀnker jag.
Han sorglös vilar under ogrÀskullen,
och han stÄr opp pÄ domens stora dag.


Dikt Per Ols Per Erik: II - Dan Andersson