Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt PĂ„ havet

Ni vÄgor som sjunga om kvÀllen nÀr solen gÄr ner
sÄ tagen mig, kvÀven mig, vÀnner, vad viljen I mer?

*

De dagar av kÀrlek och sÄnger bland grönskande trÀn
ha likt er mot aftonens fredliga land rullat hÀn.
O, vore den mark dit jag hemlös och irrande gÄr
sÄ sval som den brÀnning som snövit mot hÀllarna slÄr!

Jag Àr pÄ ett fartyg med bristande master och bord,
att krossas nÀr döden har sagt sitt förlossande ord.
En broder till natten dÀr sjöarna slickande slÄ
jag ville pÄ upprörda vatten se frÀlsaren leende gÄ.

Ni vÄgor som sjunga om kvÀllen nÀr solen gÄr ner,
nu bÀren, nu blÄsen mig bort dÀr mig ingen i mörkningen ser!
Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och skÀr
och visen mig vÀgen som lÄngt ned i tystnaden bÀr!

*

Jag suges och drages och törstar och lÀngtar till er,
ni vÄgor, som sjunga om kvÀllen nÀr solen gÄr ner.

*

NÀr gÄr du pÄ vatten som fordom en gÄng, Nazaré,
och stillar all storm nÀr de dina förtvivlade be?
Vi stannar du borta och döljer ditt anletes ljus,
och pekar ej ens med ett finger mot kÀrlekens hus?

Vi hade en styrman en gÄng uti barndomens dar,
en skÀggig kapten var Gud Fader, en Àlskande far.
Nu Àro vi ensamma hÀr uti natten, o böljor, med er,
som sjunga om döden i kvÀllen nÀr solen gÄr ner.

(1919)


Dikt PĂ„ havet - Dan Andersson