Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Omkring tiggarn frÄn Luossa

Omkring tiggarn frÄn Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lÀgerelden hörde de hans sÄng.
Och om bettlare och vÀgmÀn och om underbara ting,
och om sin lÀngtan sjöng han hela natten lÄng:

”Det Ă€r nĂ„got bortom bergen, bortom blommorna och sĂ„ngen,
det Àr nÄgot bakom stjÀrnor, bakom heta hjÀrtat mitt.
Hören – nĂ„got gĂ„r och viskar, gĂ„r och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den Àr icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
dÀr det kÀraste vi kÀnde skall bli glömt.

Till en vild och evig lÀngtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvÄnda steg vÄrt första jÀmmerljud.
SlÀngdes vi pÄ berg och slÀtter för att tumla om och leka,
och vi lekte Àlg och lejon, fjÀril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjÀrta var som mitt,
redde hon med mjuka hÀnder ömt vÄrt bo,
hörde jag mitt hjÀrta ropa, det du Àger Àr ej ditt,
och jag fördes bort av anden att fÄ ro.

Det jag Àlskar, det Àr bortom och fördolt i dunkelt fjÀrran,
och min rÀtta vÀg Àr hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
’Tag all jorden bort, jag Ă€ga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
dÀr allt havet somnar lÄngsamt inom bergomkransad bÀdd.
NÄgonstÀdes bortom himlen Àr mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstÀnkta dimmor i en rosenmantel klÀdd.

MÄ de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
mÄ vi vara mil frÄn livet innan morgonen Àr full!
Ej av denna vÀrlden var jag och oÀndlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kÀrleks skull.

Vid en snÀckbesÄllad havsstrand stÄr en port av rosor tunga,
dÀr i vila multna vraken och de trötta mÀn fÄ ro.
Aldrig hörda höga sÄnger likt fiolers ekon sjunga
under valv dĂ€r evigt unga barn av saligheten bo.”


Dikt Omkring tiggarn frÄn Luossa - Dan Andersson