Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt O, du min faders borg

O, du min faders borg bland fjÀrran Àngar,
o, solskenslysta land dÀr klara Àlvar gÄ!
DÀr evighetens vind gÄr fram pÄ grÀsens strÀngar
och vÄgor salta renande mot höga klippor slÄ.
Ja, jag har drömt om dig mitt i mitt armod tunga,
jag drömt jag kröp pÄ knÀ intill din trÀdgÄrdsport,
och kved: Jag var en mask – men jag försökte sjunga,
i svaghet och i kÀrlek, Herre, jag det allt har gjort!
Ibland var jag beredd att liv och lycka mista,
att lĂ€tta bördan som en yngre broder bar –
och stundom kÀrleksfyllt mitt hjÀrta ville brista,
ett nödrop vart min sĂ„ng – men det fick aldrig svar.
SÄ vart min dag en natt, min möda vart en plÄga,
jag tog det allt som gĂ„vor frĂ„n en sĂ€llsam konungs land –
och nu Àr det förbi, förbi min levnads lÄga,
jag fyllt mitt glas till brÀdden.
Nu gÄr jag stilla bort utöver grÀnsen vida,
till land och hav av tystnad stor, dÀr ingen mer skall lida,
och varje flÀckad renas frÄn sin ungdoms smuts och skam.


Dikt O, du min faders borg - Dan Andersson