Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt NyÄr

Det gamla Äret talar hÄrt med bröstet tungt av ve:
’Det Ă€r mörkt för mina ögon och för blod kan jag ej se.
Och du som kommer efter i en dimmig ström av kval,
fĂ„r vĂ€l rĂ€kna mina dödens brott och mina synders tal.’

’FarvĂ€l och tack, du mörkrets vakt, som ond vid rodret stod,
det var ej gott hĂ„lla skutan flott i en storm av eld och blod.’
’Jag lotsat kring med brutna bord i salta tĂ„rars hav,
och en brĂ€nning förut sjunger högt om en hela vĂ€rldens grav.’

’FarvĂ€l, du Ă„r som grĂ„nat gĂ„r till sĂ€ngs med hĂ„r av snö!’
’BlodmĂ€ttad gĂ„r jag tungt till sömn i kvĂ€ll vid glömskans ö,
och hÀlsar dig med frid och hopp, du nya, unga Är,
fast du som jag har stÀnk av blod kring ljusa gossehÄr.

All jordens dröm, allt kÀrlek gjort jag skövlat och förbrÀnt,
grymt har jag millioner liv till dödens portar sÀnt.
Allt vett stod fÄfÀngt mig emot och kÀrleken stod tyst,
nÀr skrÀckomhöljda land och hav min mörka ande kysst.

HĂ€ran, kom upp, du nya Ă„r, fast svagt du varslar dag!
Om ont du blir, om fyllt av nöd, bliv bÀttre dock Àn jag!
VÀl skall trots allt en morgon gry pÄ natt av storm och mord,
ifall du fĂ„tt en smula blott av kĂ€rlek med ombord.’


Dikt NyÄr - Dan Andersson
«