Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Nattvandrare

Du var med oss, bror, i natt, mitt i syltans rök och skratt.
Vi som aldrig var poeter nÀr vi skalv av frost och svalt,
vi med dig vart körda ut nÀr serveringen var slut,
och nÀr torget kÀndes tjugo grader kallt.

Det var jag och Martin Johansson och halta Petersén,
han som sÄg pÄ dig sÄ spanande och dock sÄ hÄrd och rÀdd
och gamla Kalle Made, han, vars trÀsko frös till sten,
och William Smegen, full och illa klÀdd.

Åh, den natten var precis som ett morgonbad i is,
vi ville inte hÀda men det gick ej lÄta bli.
Vi skÀmtade som spöken och som hÀngdas var vÄrt grin,
det var allt du kunde önska men inte poesi.

Det var bister morgon ren nÀr gamla Made frös sitt ben,
han var för stel att jÀmra, han vart liggande och svor.
Han var drucken Ă€nnu dĂ„, och han skrek Ă„t oss: ’GĂ„ pĂ„!
Om dom sĂ„gar av mig foten, sĂ„ tig med det för mor!’

Konstapeln svor han med, nÀr han kom och gav besked:
’Tusen djĂ€vlar, karl, att sköta sig sĂ„ dĂ€r!’
Bort en stelnad kropp han drog nÀr det tre i tornet slog,
och vi knöt de röda hĂ€nderna – sĂ„ hĂ€r!

Och nu reser du till dem som ha mat och hus och hem,
och nÀr tÄget Ängar frostvitt frÄn stadion
ska varenda trogen sjÀl gÄ att hÀlsa dig farvÀl,
och gÄ trampande och skakande vid bron.

Och en vinternatt igen ska vi trÀffas, gamle vÀn,
ska vi dricka stadens sÀmsta i stadens vÀrsta hÄl.
Och nÀr glasen fyllas pÄ, om gamla Made vill ha tvÄ,
ska vi dricka sjÀlva fattigdomens skÄl.

Kanske sjunga vi en psalm till vÄrt sista starka öl,
kanske Gud vill vara bland oss nÄgra timmar under tak?
Vem vet nattens öde sen – vem som fryser bort sitt ben
och som slÀpas bort ur gatan, kall och rak.

SkÄl för nattens lÄnga tramp, hell den mördande kvÀll!
Barn av helvetet, vi slÀckta lampors vakt.
DÄ vi ses en vinter grÄ, om gamla Made lever dÄ,
ska hans trÀben till psalmen gnissla takt.


Dikt Nattvandrare - Dan Andersson