Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Minnet

Det stod en natt med stjÀrnor, mÄnga hundra,
och brÀnnkall rymd kring unge Villiams hus,
en natt nÀr tjÀrnens tunga isar dundra,
och det gÄr köld ur sjÀlva mÄnens ljus.
Och uti djupa hav av snökristaller
stod skogens trÀd stenstilla som koraller.

Herr Bill han var, fast ung, en man av vÀrld
berest, fördÀrvad, from, lastbar och lÀrd,
med mÄnga bleka kvinnors minne
som icke lÀkta sÄr dÀr djupast inne,
och denna klara, sköna vinternatt
hans sista kÀrlek framför brasan satt.
Och Bill var trött fast han var ung
och stirrade förstrött igenom rutan
och nÀr hon sakta rÀckte honom lutan,
och sade:”Ă€lskade nu le och sjung”,
han sjöng. Hon hörde tonerna och orden
likt tunga stenar som slÄ dovt mot jorden,
och lÀste i hans blick hans enda önskan sÄ:
vi haft vĂ„r stackars glĂ€dje – du kan gĂ„.
Hon gick och han var ensam och han tÀnkte
pÄ mÄnga fler Àn hon som kommit och som gÄtt
och nÄgra smÀrtsamt allt sitt hjÀrta skÀnkte
och tackade med tĂ„rar, fast de intet fĂ„tt –
Han sÄg mot himlen över snön och taken
och fast det led mot morgon var han pinsamt vaken.

Och han stod upp och gick omkring i huset
och ville icke sova denna natt,
och slĂ€ckte lamporna – i stjĂ€rneljuset
han grubblande uti sitt sovrum satt.
DÄ plötsligt klang ett rop igenom rummen öde:
”Kom ut i salen, Bill, och tala med den döde!”

O – stod han ej dĂ€rute vid en stoftad kista
dÀri en död var lagd, en man som han ej kÀnde?
En kvinna kanske? En utav hans sista?
Det var som Ànnu lust pÄ vissna kinder brÀnde.
Han sÄg hur detta anlete sig vÀnde
liksom i kramp helt lÄngsamt för att se,
och kvalfyllt om en sista ynnest be.
Bill nÀmnde jungfruns namn, vars nÄd Àr stÀdse rik
och flydde med ett svagt men vanvettsmÀttat skrik
Han stÀngde sig uti sitt sovrum in som galen,
och lade dörren till med dubbla lĂ„s –
av rÀdsla var han nÀra att förgÄs,
men hörde liket gÄ omkring i salen.
Det frasade och lirkade med kammardörrens vred
och svett av fasa sjönk herr Bill pÄ bÀdden ned.

I lÄnga dagar han dÀr ensam satt,
och hörde likets hamrande och möda,
och natt blev dag och dag blev Ă„ter natt
och stundom, tÀnkte han, sÄ sov den döda,
och vilade uti sin svepning en minut
för att pÄ nytt stÄ upp och söka vÀgen ut.
Det tassade i kval kring salens golv,
var natt det kom till dörren klockan tolv
och hördes dova slag mot kammardörren slÄ
som slag av tass och ben och tyg och skinn –
en natt gick dörren upp – och det kom in.
Och gripen av sitt vanvetts kraft, den sista,
han grep dess nacke fast och slÀpade det med
och hetsigt och med vÄld uti dess kista
han klÀmde multnad arm och ben och huvud ned.
Men blott han slÀppte taget minsta grand,
sÄ stack det Äter upp en fot, en hand.
Och denna fot var lik den fot han smekt
och en gÄng kysst och dyrkat, fast den nu var gulnad,
med denna sköra hand han en gÄng lekt,
och pannan var en mÀnskas, fast av mörkret blekt
och munnen var som deras – fast förfulnad.
Allt lyste i sin gulhet – allt var man och kvinna
ett skinnhöljt exkrement i fÀrd att brinna.

Han satt dÀr natten ut och Àn en dag
och höll den döda ned med hÄrda hÀnder.
Han hotade, han gav vÀl hugg och slag
och en gÄng tog han ifrÄn spiseln brÀnder
och gjorde likets huvud vitt som snö –
det rörde sig ÀndÄ, det ville icke dö.
Det lyste som av ruttnad lust, det ville opp
det ville vandra, ville gÄ och tala
och en gÄng som en viskning hes frÄn munnen lopp
men med en ton som ville det hugsvala:

”Av allt du gjort jag endast minnet Ă€r
och du blir aldrig salig pÄ att ha mig hÀr.
Och om du Àr en man av stolthet och av Àra
och stÄr liksom en karl för allt du gjort,
sÄ Àr din plikt att tÄligt mig pÄ ryggen bÀra,
jag stinker nog, men hindrar icke stort!
Försök ej mer – du kĂ€nner icke mig,
jag dör blott en gÄng till: och dÄ med dig!
Blygs ej att genom vÀrlden bÀra Minnet
jag blott kan ses och mÀrkas utav dig,
och allt vad dina vÀnner varsna Àr
blott jÀmt din trötta gÄng, ditt pinta öga,
och Àven detta döljs för dem ju mer
du tappert under minnets börda ler
och vÀnder blicken stadigt mot det höga.
DÄ skall du kÀnna hur pÄ hjÀrtats spÀnda strÀngar
en fröjd likt lÀtta pÀrlor faller ner
och spelar som en vind pĂ„ sköna blomstersĂ€ngar.”


Dikt Minnet - Dan Andersson