Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Min väg

Min väg ligger ut genom Hagbergs grind,
och d√§r skall jag m√∂ta en kvinna. –
Fr√•n Torsmyren irrar en h√•rd vind –
stjärnorna, stjärnorna brinna!

Min kvinna! Du är nog en snara!
Du är stark, du är mognad och fin,
och mitt heta blod det må vara
mitt eländes skummande vin.

Vad allt kan väl hända oss bägge i natt?
Oss, törstiga, hungrande själar!
Under tumlande rus och små virriga skratt
kan vår kärlek oss göra till trälar.

Jag skall låta förnuftet fara,
jag skall säga dig kvinna: giv!
Men giv som en gåva, bara,
som en skänk åt mitt fattiga liv!

Jag önskar jag vore som vintern kall,
kunde andas med frost som natten,
men jag vet att om kärlek jag tigga skall,
som en sjukling tigger om vatten.

Och ljuvt är att höra i vinden
viskas sitt eget namn,
att smeka den hetaste kinden
i den starkastes farliga famn!

ty vet, att jag girigt tar vad jag får,
det må bära Рbära eller brista.
En slav av mig själv, lik en träl jag går
att spika min frihets kista.

Ty du kunde bli mor, min kära,
f√∂r ett rus som kommer och g√•r. –
Det är synd om kinder så skära
skulle bleknas redan i år.

Nu kommer du, fyllig, varmblodig, stark,
din dr√∂mv√§g i sp√∂kenas timma. –
Fullm√•nen vaktar √∂ver h√•rdfrusen mark –
stjärnorna, stjärnorna glimma!


Dikt Min väg - Dan Andersson