Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Min broder, jag vet

Min broder, jag vet att du Àlskar ditt liv
som en skatt, den bÀsta du Àger.
Du vÄrdar med möda, du vÀrnar med kiv
och med strid för döden ditt lÀger.
Men snabb som en duva gÄr dödsÀngeln in
och svalkar med vingen din panna.
Med gravröst han viskar: kom med, du Àr min
och de hetsiga pulsarna stanna.

Han kommer ej endast till grÄnade hÄr,
den dystre, försonande Àngeln.
Han gÄr till den lilja som föddes i gÄr
och avskÀr den nattgamla stÀngeln.
Förvandlingens konung med mantel av natt,
med en gördel av suckar och tĂ„rar –
sÀg, finnes vÀl nÄgon som, över dig satt,
kan rÀkna ditt verk, dina bÄrar?

Ej alltid du kommer som ovĂ€n till oss –
ej alltid du hÀlsas med smÀrta.
Ej alltid med tÄrar du slÀcker ditt bloss
eller krossar ett saknadens hjÀrta.
Du slÀcker nog stundom ett tynande liv,
ett liv som blodstÄrar drÀnkte.
Vem rÀknar de hopar av oro och kiv
som du hastigt i graven sÀnkte.

Hur underligt vore om du blivit satt
som en ensam monark över alla,
om ingen fick sÀtta en grÀns för den natt
som du lÄter pÄ livet falla.
DĂ„ vore det hĂ€grande hoppet om frid –
om slutlig förbrödring, försoning –
en hÄnande drömbild, ett slut pÄ en strid
i den tysta förintelsens boning.


Dikt Min broder, jag vet - Dan Andersson
«