Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Milrök I

LÀngst, djupast i Àndlösa skogar, bakom urberg, stupande grÄ,
bortom svindlande, Àndlösa hedar, dÀr dagarna dödstysta gÄ,
dÀr jÀser i smÀltvit hetta ett bÄl under stybbade bryn
och silar ur hundra smÄ gluggar sin grÄa rök mot skyn.

DÀr kring gÄr en nattsvart mÀnska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner Àr eld, fast den göms som vore den död,
all eld Àr Àkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ÀndÄ dÀrnere, den brÀnner sig lÀngre ner,
och grÀver sig ut och flammar i natten, nÀr ingen ser.

SÄ glöder, sÄ brinner en mÀnska av hat, av hopp och tro,
sÄ gÄr frÄn djupet smÄ rökmoln och somna i skogarnas ro.

SÄ stiga den gömdes visor ur jord och brÀnder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela Àr röken bara av en ande som trotsar och ber
det Àr grÄtt, det Àr slÀckt, det försvinner, det Àr milrök ingenting mer.


Dikt Milrök I - Dan Andersson