Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Margit

I

Hon föddes om vÄren nÀr tranorna drogo
mot norr över skogarnas grönskande krön
och isarna vindvakar nattetid slogo
och solen gick hÄrt Ät den svartnande snön.
Det var plÄga och mörker i kojan den natten
och knappast en stjÀrna i grÄnande sky,
till sjukkost fanns kornbröd och salt och vatten
och tre mil var vÀgen till nÀrmaste by.

Och dagern som lyste i Margits öga
blev porten till natten och vilan för mor –
men hunger och trasor betyda sÄ föga,
nĂ€r livet vill starkast. – Margit vart stor.
Åt storbonden Matti hon vallade fĂ„ren
och redde hans hampa och spann hans ull,
och sjöng sina vallande visor om vÄren,
nÀr jorden av nyfödda blommor var full.

Tre mil över bergen hon vandrade trÀgen
till kyrkan och livets förlossande ord,
och ej mÄ den mÀnniska klaga pÄ vÀgen,
som vandrar till Herrans vÀlsignade bord.
Och ofta hon knÀböjde andfÄdd i glÀntan,
dĂ€r skogen slöt kyrkan i pingstny skrud –
hon var som en blomknopp som sprÀngs av förvÀntan
pÄ lusten i livet och undret i Gud.

II

Men dÄ Margits ungdom rÀdd och blid
gick över i yra och skÀlvande Är,
dÄ försvann som den borde den vÄrliga frid,
och hon gick den vÀg som var kvinna gÄr
och som varje visa sen Skriftens tid
besjungit som farlig och svekfull och kÀr
och fast tadlad ibland den helgedom nÄr,
som stÄr Herrans hÀrlighet nÀr.


Dikt Margit - Dan Andersson