Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Likpredikan

Vid tjÀrbrÀnnar Hackras kista i Finnmarken en blÄsig majmorgon

’Det förefaller underligt att ingen av de unga poeterna mĂ€kta
hÄlla sig inom kulturens rÄmÀrken. De behöva nödvÀndigt ett
Klondyke.’

(Ur en nutida bokrecension.)

HÀr vilar du med ett sista smil, gamle tjÀrbrÀnnar Hackra, pÄ bÄr!
Ditt liv var vÀl mest en lÄngsam höst, du slutade nÀr det blev vÄr.
Du sover ej mer i din koja av jord, du vilar din linkande fot.
Sen du grÄnat i svett och lagt upp till tork din sista torrvedrot.
Innan fyra bönder bÀr ut din kropp över rosor och vindfÀllt ris,
mÄ Klockar-Karl-Samuel sjunga skönt vid din kista om paradis.

Dina barn kring vÀrlden som spritade dun ha blÄsts av ödets flÀkt!
Du levat ensamt och heligt och dog som ett barn i Harja tÀkt.

Ack, utan att rÀdas du somnat, sÄ brun som den tjÀra du brÀnt,
Sen det sista av oförstÄendets sting och all levernets plÄga du kÀnt.
Du vart tvÀttad av Bastu-Amanda och svept pÄ en nertagen port,
och du doftar i döden av kĂ„digt trĂ€ – du ruttnar nog inte sĂ„ fort.

Det var inte det jag tĂ€nkte pĂ„ – du vart lĂ€sare, har jag hört,
Sen din ungdom och mandom och mera till du i villande synd förstört.
Och Andens och offrandets vÀg du gick, Ät din slÀkt till spott och spe,
Sen du lÀrt att tvÀrs genom mÀnniskors kött i ett saligt fjÀrran se.
Din högtidsdrÀkt var ditt sotiga skinn och beckig din botgörarskrud.
Men skrattet, Àmnat Ät Hackra i bön, var nÀrmast ett skratt Ät Gud.

O, Hackra, om din dom med dig sjÀlv blivit hörd bakom klostrets mur,
DĂ€r krossad av synd du ditt radband kysst – dĂ„ kanske det kallats kultur?
O, Hackra, jag vill vid din sida i tÀndande majmorgon stÄ
Och detta vill jag predika, förr’n det bĂ„gnande locket lĂ€ggs pĂ„:

Att sparsamt de hÄvor av klokhet och vett Àro strödda kring jordens ring
Och att sÄlunda Herran dem delat och gett att en del har fÄtt ingenting.
Och en del har fÄtt mer av Guds heliga eld, fast usla, föraktade, smÄ,
FĂ„tt nĂ„d att dolda för vĂ€rlden pĂ„ profeternas vĂ€gar gĂ„ –

NÀr en lÀrd man rusig fallit pÄ knÀ, det sÀgs att ett under skett,
Och samma kamp, o Hackra, hos dig vart skylld pÄ ditt ringa vett.
Men tack, farvÀl, mÄ man mylla dig djupt och din sömn bli tung och hÄrd,
MÄ majvindens svalka stÄ full och ljum över gravarnas liljegÄrd.
Och sjöng jag ditt hjĂ€rtas saga skulle ingen i byn förstĂ„ –
Vi kanske stÄ upp pÄ en stjÀrna igen och sjunga klarare dÄ.


Dikt Likpredikan - Dan Andersson