Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt KvarnsÄngen

I. Spinnerskan.

I stugan vid Raisos svarta berg
jag gÀstat en enda gÄng
dÀr sitter en gammal kvinna
och spinner dagen lÄng.

Hon spinner Ă„t folk som i Storbyn bor,
medan dagen i skymning gĂ„r –
med skrumpen fot hon trampar sitt hjul,
och rullen smÀller och slÄr.

NÀr den gula förtvinade handen
Àr av darrande spÄnad full,
gÄ minnen som grÄa av drömmar dit
och tvinnas bland brokig ull.

Och dit gÄ varma vÄrar
och somrar med rödaste frukt,
och blandas om till snyftande grÄt
i rummets unkna fukt.

Jag hör hur plankdörren ruskas hÄrt,
nÀr vÀstan larmande gÄr,
och ser den döende dagen
kring den gamlas vita hÄr.

Jag hör ett tal frÄn darrande ben,
en sÄng frÄn surrande hjul,
en sÄng om en slipande kvarnsten
i spinnerskans mörka skjul.

Och Àven jag har en surrande sÄng,
som jag sjungit sen jag var barn.
En sÄng om en rolös dÄre,
som slipar sig sjÀlv pÄ en kvarn.

II. KvarnsÄngen.

”Jag Ă€r ensam och tungt stĂ„r mörkret
som en skuggornas mur kring mig.
Gamla benkvarn, sjung för en vĂ€nlös –
jag vill tala med döden och dig!

Men du kan bara visor om ben och blod
och jag ligger hĂ€r sjuk vid din skakande vĂ€gg –
jag vill minna mig jorden och himlen blĂ„ –
Å – hĂ€rlig var jorden Ă€ndĂ„!

Du kvarn – du Ă€r vis och av Ă„ren
skorrar din rostade röst –
jag skall höra din visa och vila
mitt stackars slocknande bröst.
Jag har lekt i den blommande dalen –
jag har byggt – smĂ„ kvarnar ocksĂ„ –
och dansat bland fjĂ€rilar Ă€ngarna fram –
Å – hĂ€rlig Ă€r jorden Ă€ndĂ„!

Och nu förstĂ„r jag din sĂ„ng – din sĂ„ng för en som dör –
sĂ„ lyssna dĂ„ – svarta skuggor –
nu sjunger hon – – hör – hör!”

Bullra runt och darra hÄrt i pina
benen dina
damma ut och blÄsa bort i skyn!
Rulla runt med ben som vita skina,
benen mina
rullas bort och grÀvas ner i byn!

Dansar du en gÄng i solen fina
nÀr vindar vina,
Àter, hungrar, ler och grÄter ut,
sÄ slipas du till sist pÄ stenarna mina,
suges in att malas utan slut.

”Du Ă€r grym och din sĂ„ng Ă€r av satan –
jag orkar ej höra dig mer – –
hur kom jag sjungande solbarn
i det bitande dödsmörkret ner?
O, herre, om dagen Àr liden,
sĂ„ slĂ€ck mitt rykande ljus –
lĂ„t mig slippa allt liv – lĂ„t mig sluta
i de dödas multnande hus!

Tig, kvarn, du borrar mitt huvud
med ditt hamrande helveteshĂ„n –
och En har ju dött för syndare –
jag kan ropa pÄ jungfruns son!
Men han hör ej min röst för ditt gnissel,
jag skall be – nĂ€r du tröttnat att gĂ„ – – –
Å – jag minns nĂ€r jag först var Ă€lskad –
och hĂ€rlig var jorden dĂ„!”

Tumla runt och rulla blint i pina,
synder dina
dansa dödens dans tills du Àr all,
stampa, tjuta, skĂ€ra tĂ€nder sina – –
glÀfsa över granen hesa skall.

Slipas hÄrd och rulla runt och rasa,
stackars trasa!
Vilja andra ting Àn kvarnen din.
Dömd att rullas om och in i fasa,
i slamsor frasa – –
veta vart du skall och inte vilja in!

”Tyst, gamla – ty hĂ€rlig Ă€r jorden,
i den höga himlens glans!
DÀr gunga de röda rosor
i den glada vÀstans dans.
O, sol över rusiga Àngar,
lys dem som dansa i byn!
Se – pĂ„ senigt spĂ€nda vingar
dĂ€r flyger en örn mot skyn!”

– – slita sönder alla krĂ€k som drömma,
som kvarnen glömma,
yra feberhett om himlen blĂ„ – –

”Å! hĂ€rlig Ă€r jorden Ă€ndĂ„!”

– – surra hjul och fors, du grymma, strömma,
inte ömma
döda ben som utan oss ej gÄ!

Slunga kring dem, gnissla, slÄ och stöta
flÄ och nöta,
knacka dem till jord i hjÀlplös natt!
Hamra skallar, ve, av tÄrar blöta,
skratta bort dem med vÄrt vassa skratt!

”Men barnets lekar i hemmets hĂ€gn,
ha stĂ€nkt mitt hjĂ€rta med vĂ„rens regn –
och hĂ€rlig Ă€r barnets sĂ„ng – -”

Skramla gamla stenar mot varandra,
vandra, vandra!
Vi suga in och slita av!
JÀmra, bita vasst och morra, skÀlla,
tjuta som schakaler pÄ en grav.
Bullra hĂ„rt och darra runt i pina –
mala hjÀrtan, hÀnder,
mala ögon dina.
Stöna du i Ängest, skallra tÀnder!
Ropa du till Gud och strÀck du dina hÀnder!
StrÀcka ben du skall och dansa kring och bli
till jord igen och rullas bort och grÀvas ner
och glömmas av –

”SĂ„ lĂ„t mig blott se glansen
av solen som gĂ„r ner – min sista – -”

och aldrig kĂ€nna glĂ€dje mer –
nu börjar dansen!
Och sörj ej du: ett liv Àr till att mista,
vi skratta gĂ€llt nĂ€r onda ögon brista – –

”FrĂ€ls mig frĂ„n kvarnen – Gud – -”

– – vĂ„r kvarn Ă€r vindarna, vĂ„r kvarn Ă€r haven,
vÄr kvarn Àr livet och vÄr kvarn Àr graven,
vÄrt hjul Àr tingen du har köpt och Àlskat,
ditt guld, din kĂ€rlek, masken i din kista –

”Men frĂ€ls min sjĂ€l – -”

vi göra bara stoft av ben som brista.
Vi bullra hÄrt och darra runt i pina
benen dina!

Vi damma ut och blÄsa bort i skyn!
Och nÀr vi tystna skall en annan sjunga,
vi rulla bara bort att grÀvas ner i byn!

”I en grĂ€nslös och evig tystnad
den skorrande sĂ„ngen dör – –
för en död som famlar i mörkret
nu sjunga de heliga – hör!

Det Àr som jag bures av böljor,
ett mörkt och svallande hav mig för
mot en strand som sjunger av solvitt skum – – Hör!”

Kör frÄn ovan:
”Vila, pilgrim, ditt bröst mot strömmande vatten.
HÀn till dagningens land gÄr din vÀg över hav genom natten.
Slut dina ögon – stormsĂ„ngen söver!
Hav som svallar i mörkret skall bÀra dig över!

Trött var ditt öga att se allt och hjÀrtat skÀlvde,
Àngsligt vred du hÀnderna framför
vÄg som svÀljande vÀlvde.
Kvar i kvarnen du lÀmnade gubbar och lystna tÀrnor,
jÀttevÄgen skall lyfta dig högt mot himlens stjÀrnor.
Slut dina ögon stormsĂ„ngen söver –
hav som svallar i mörkret skall bÀra dig över!


Dikt KvarnsÄngen - Dan Andersson