Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Kung BrÀnnvin

Jag smÀdar dig ej som du smÀdas av dem, som predika om plikt och moral,
fast du kom mig att vackla pÄ himmelens vÀg, som gÄr uppÄt, backig och smal.
jag Ă€lskar dig ej fast du frĂ€lst min sjĂ€l frĂ„n att vĂ€ndas i vanvett kring –
Ă„h – det klara förnuftets öga ser för skarpt pĂ„ förfĂ€rliga ting.

Jag har hatat dig hett nÀr en fattig och arm du knuffat i smutsen omkull,
men Àlskat dig högt för din konungslighet och din ungdoms och hÀrlighets skull.
Hos mig stal du synen och kÀnseln en natt och lÀt mig fÄ drömma en stund
och skÀnkte ett dödens gudbarn en tung och vÀlsignad blund.

TvÄ ansikten hade du, konung, ett i kÀrlek mot himmelen vÀnt,
och ett som var upplöst av grÄt och av vÀrldens smÀrta förbrÀnt.
Åt andens stackare gav du ett yxhugg i ryggen blott,
och ett stÀnk av den eviga glÀdjen Ät den som mycket förstÄtt.

Jag smÀdar dig högt för de mjuka och smÄ du kysste och slog ihjÀl,
för det du var bordsgĂ€st hos röda och dĂ€sta – för de mĂ„nga utan sjĂ€l.
Och nu Àr du beredd att gÄ ut frÄn vÄrt land och de feta ropar dig kvar,
för deras rÀkning jag skrattar högt om du ock till helvete far.

VÀl ofta du skÀnkte ett knippe av liv Ät den som var femfalt död,
och ofta du slog en fattig man och stal den bekymrades bröd,
Åt den, som var mera en sjĂ€l Ă€n en kropp gav du rosor och glĂ€djens grĂ„t –
och slog honom hÄrt, men hans arv ifrÄn Gud, hans dröm kom du aldrig Ät.

Ty den som satt fast i all jordens trÀck du tryckte blott hÄrdare ner,
men den som fÄtt lÀngtans visdom i arv du vÀnde blott uppÄt mer.
Om du blodat din kÄpa med oskyldigt blod mÄ du smÀdas av ovÀn och vÀn,
men klippte du av en förklarads liv – o konung han uppstĂ„r igen!


Dikt Kung BrÀnnvin - Dan Andersson