Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Krig

Det sitter en gud i det blÄaste höga
och blickar nerÄt jorden pÄ djurens besvÀr:
’Nej titta, mina maskar, de krĂ€lande tröga,
de har skaffat sig kanoner, de döda med gevÀr.
De ha Àndrats mycket redan,
de ha titlar och namn –
det Àr tider sen de avlades i ursprungets famn.

Det Àr tider sen jag skapte dem att Àlska och Àta,
sen jag gjorde dem av stoft efter belĂ€tet mitt –
Nu tÀvla de med djÀvlarna i konsten att trÀta,
nu brÄka de om honorna, om mitt och om ditt.
Dett bullrar, det flammar,
det Àr byar i brand,
det luktar blod, det jÀmrar sig frÄn svartbrÀnda land

Det Ă€r tid att bli krĂ€ldjur igen och börja krypa –
det var underligt att ont skulle komma av gott.
Deras lek Ă€r att brĂ€nna, deras lust Ă€r att strypa –
det Àr bÀttre, att jag dödar dem och skapar nÄgot smÄtt.
Det klotet mÄ jag slunga
in i solarnas glöd,
hĂ€r blir aldrig nĂ„gon trevnad, förrĂ€n jorden Ă€r död’


Dikt Krig - Dan Andersson