Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt KopparskÄlen

Jag fÀster mina ögon pÄ vÀggen, pÄ en liten blank skÄl av koppar, som
speglar solen. Jag stirrar rakt in i det blanka, blÀndad, och den
ljuva smÀrtan i mina ögon förtar plÄgorna i mitt hjÀrta. Och den
skinande kopparskÄlen blir som en port, en port av ljus, utan botten,
ett litet hÄl i en mur av mörker och dÀrinnanför oÀndligheten. Men nÀr
fÄr jag sakta gÄ ut genom porten, till alltings kÀlla, och finna vila?

Kring kopparskÄlens kant slingrar sig en orm, en liten gyllene orm med
ondskefulla, tvivlande och gÀckande ögon. Stundom strÀcker han fram
sitt huvud liksom för att stÀnga vÀgen, sÄ att icke ljuset suger mig
in i sig. Men han faller vÀl snart ned, dödad av ljus, och sÀg mig,
fÄr jag dÄ sakta gÄ ut genom porten till alltings kÀlla, för att finna
vila?

KopparskÄlen Àr lik ett uttaget, levande hjÀrta, men varifrÄn har den
fÄtt glansen? Mitt eget mörka hjÀrta Àr det som har börjat lysa av
glÀdje, broder, det Àr som ett hÄl av ljus i en mur av sorg, som en
port, en trÄng, ljus port, dÀr evigheten börjar. Men nÀr fÄr jag gÄ ut
genom porten, till alltings kÀlla och finna vila?


Dikt KopparskÄlen - Dan Andersson