Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Karis-Janken

I.

Det var bara ett hybbel av klumpar
kring röset dÀr elden brann,
det var ÀndÄ en kula att bo i
för en ensam och galen man.
NÀr han skar sin tobak vid glöden,
och Ät sitt svarta bröd:
det var ÀndÄ en tröst och en hugnad
i livets blekaste nöd.

Och av trasor sydde han dockor,
med ögon av talgig glans,
och nÀmnde dem Greta och Lisa,
och de voro hustrurna hans.
De vaktade hus och hemfrid
för troll och folk och fÀ,
de sutto och sÄgo om kvÀllen
hur han skar sina slevar av trÀ.

Och tyst var himlen den höga,
dÀr fullmÄnen leende brann,
och tyst var skogen pÄ berget,
medan natten i stillhet svann.
DÄ sjöng han sin galenskaps visa,
han sjöng för obygdens natt,
och hustrurna Greta och Lisa
de skrattade tokiga skratt.

DÄ sjöng han och gned pÄ fiolen
vilt sÄ strÀngarna sprang,
han sjöng den konstiga visan
om kung Tingi – Ring – i Tang.

II.

Och konung Tingi – Ring – i Tang
har mantel himmelsblÄ.
Hans hatt Àr gjord av kristet skinn
med röda djÀvlar pÄ.

Och konung Tingi – Ring – i Tang
han har en ugn av sten.
DÀr steker han sina köpta barn,
och bygger sin mur av ben.

Av sommar och vinter Àr hans land,
dÀr röda sjöar slÄ mot strand,
och tistlar blomma i snön.
Hans vinst Àr förlust och hans krona röd
Àr brÀnd och kolad pÄ stekarerns glöd
vid den evigt brinnande sjön.

För hej och hÄ, för hej och hÄ!
För svarta syndares lön,
för hej och hÄ, för hej och hÄ,
för den brinnande – eviga sjön!

III.

Det var Karis-Janken som natt efter natt
pÄ en stupande hÀll ner i Pallao satt,
det var han som sjöng hela höstnatten lÄng
för dimmiga dalar sitt vansinnes sÄng.

”I de svartaste nĂ€tter vid det rödaste ljus,
i de gungande skogar vid de grÄaste hus
skall jag hamra mina klippor, skall jag leka med mitt ler,
och jag somnar vid min slÀgga nÀr solen gÄr ner.

Jag har svurit mÀj Ät satan vid psalmbok och kniv,
och jag bÀr pÄ min slÀgga för att freda mitt liv.
Och ingen kan mÀj skada och allt skall gÄ mÀj vÀl,
men satan har fÄtt löfte om min pinade sjÀl.

Han var husbond min som pÄ bockfot stod,
nÀr jag svor vid kyrkljus, nÀr jag svor vid blod,
men aldrig i ugnen till plÄgan gÄr jag in,
och jag slÀpper aldrig taget kring slÀggan min.

*

Alla mina höga skogar Àro skrattande glada,
alla mina klara stjÀrnor mÄnde dansa i natt.
TrollmĂ€n och onda tider kunna intet mĂ€j skada –
djÀvulen sjÀlv Àr rÀdd för mitt skallande skratt!

Kall som den klara kvÀllen och svart Àr min visa,
bÀr den ej ut i bygden, dÀr skrattas den Ät,
sjungen den Ă€r i natten för Greta och Lisa –
slocknar högt upp i himlen och slutar som grĂ„t.”

IV.

Han slÀpade med sig pÄ lek och till vÀrn
en sliten slÀgga av blÀnkande jÀrn.
Den glimmade lustigt i svartnande skog,
nÀr han takt till sin visa mot stenarna slog.

Och han grÀt och log och rasade vred,
tills han sanslös och sjuk föll till jorden ned.
Och nÀr skolbarnen skyggt gingo vÀgen till byn,
satt han stilla och sÄg mot den leende skyn.

*

Han hittades död och kall en dag,
med slÀggskaftet fast i ett jÀrnhÄrt tag.
Och en solstrÄle dansade spelande fin
kring munnen som stelnat i dÄrens grin.


Dikt Karis-Janken - Dan Andersson