Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Jöns Lekares kvinnor

Jöns Lekare satt vid elden, som pep bland sura trÀn,
och sög sin vinrotspipa och strÀckte styva knÀn.
Han talade gamla sagor pÄ ett rent och ohöljt sprÄk
om forna dagar och kvinnor och rus och ÀlskogsbrÄk.

”Mina kvinnor ha varit mĂ„nga, och bli vĂ€l mĂ„nga fler
fast hÄgen att be och att brinna har slocknat mer och mer.
Och somliga ha vĂ€l grĂ„tit – och andra ha skrattat kallt,
och kvinnan hon Àr vÀl underlig, för att Gud har sÄ befallt.

Min första var ond och hetsint och öm och grym och snÀll,
och med erfaren, trÄnande kÀrlighet förförde hon mej en kvÀll
och grĂ€t mĂ„nga bittra tĂ„rar och ville ha mej till Ă€kta man –
Men det Àr somt en kan och somt en pÄ inga villkor kan.

Den andra var emanciperad och ren och kysk och skÀr,
och predikade renhet i levernet och var fri frÄn köttets begÀr.
Och jag var ett Adams barn och fann klokast att packa och gĂ„. –
Hennes tal jag gömde i hjÀrtat och trodde hon menade sÄ.

Men jag undrar ÀndÄ om predikandet var bara ett nytt sorts garn,
för hon Ă€r gift sedan lĂ€nge och har mĂ„nga, mĂ„nga barn…
Och det vart mÄnga andra, som jag inte mera minns.
Och dÀr lusten brunnit hetast Àr ett rum dÀr intet finns.

Ty den sista kvinna jag Àlskat, det sista begÀr jag kÀnt,
har gjort min sjÀl till ett tomrum, dÀr det innersta Àr förbrÀnt.
Och till sist Ă€r vĂ€l allting aska och vitt som vissnat strĂ„ –
och kanske det Ă€r det bĂ€sta – det blir nog lugnast dĂ„.”


Dikt Jöns Lekares kvinnor - Dan Andersson