Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Jan frÄn Tuna

KlÀdd som till vinter i stickande sol och med rosor i knapphÄl och hatt
gÄr tiggaren Jan frÄn Tuna sin vÀg genom dag och rolös natt,
sjunger om himlens hÀrlighet och saligas lysande skrud,
knÀböjer ofta bland nÀsslor och ljung och ber till sin barndoms Gud.

Galen och vild med rullande ögon, vÀser, viskar och ler,
kallar oss alla för syndens barn, dÄrar och ingenting mer
Visar sin blygd för ett tolvskillingsmynt Ă„t begabbande gossars spe –
gnÀller var kvÀll om sitt syndiga kött för flickan pÄ Liljas kafé.

Sjunger bestraffande sÄnger om Adams förbannade sÀd,
om Lazari grav, om Sakkeus, som lopp till ett mullbÀrstrÀd.
Och sÄngen om liten Sakkeus jag hörde nÀr kvÀllningen brann:
”O, liten till vĂ€xten var han, de föraktades yppersta man

men han ville dock se den mÀstaren, vars hjÀrta var kÀrlek och lag,
och mĂ€staren sade: stig snarliga ned, i ditt hus vill jag gĂ€sta i dag!”
Och följd som profeten av hÄnande rop, gÄr Jan frÄn Tuna bort
att vrida de smutsiga hÀnder och be att all vredenes dag mÄ bli kort.

Hest harklas sĂ„ngen som krĂ„kors krax ur tomt och ihĂ„ligt bröst –
men drÀngarna skratta; vilt faller hans hÄr, mognat till dödens höst.
Du kan skratta som drÀngarna skratta, men om nÄd till att fatta du fÄr,
skall den galne och natten och sÄngen ge ditt hjÀrta olÀkliga sÄr.


Dikt Jan frÄn Tuna - Dan Andersson