Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Inferno

Skalden och drömmaren HÄkan
satt i sin kula och skrev –
in genom springan vid dörren
den dansande yrsnön drev.
Skalden var bittert ensam,
slogs med lungsot och brist,
kojan lÄg ensam vid myren,
myren var trÀdlös och trist.
Skarpt i tomma rummet
hans hosta ekade styggt,
mörkret sÄg in genom fönstret
och vinden viskade skyggt:

”TĂ€nkte du aldrig, HĂ„kan,
nÀr vintern gick tjurig och kall
och du diktade visor om stormen
som hÀrjade hagar och fall,
att du sjÀlv skall, stelnad och döder,
bÀddas i lerig kyrkbyjord,
och sova bland sovande bröder,
och vila frÄn rim och ord?
Si, mÀnniskor, mÀnniskor sova
runt bergen i fattigmanshus,
och köttlösa kindknotor blÀnka
vid fönstren i mÄnen ljus.
TĂ€nkte du icke, HĂ„kan,
att bÀttre, bÀttre det vore,
om du och de finge sova,
tills ni alla till kyrkbyn fore?”

*

SÄ hörde han vinden tala,
och han lutade huvudet ned,
och hans panna var vit som snö,
och han bad till vÀrldarnas herre
om nÄd att fÄ slippa leva,
om nÄd att fÄ stilla dö.


Dikt Inferno - Dan Andersson