Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt I timmerkojan pÄ Sami

Lustigt Àr vid elden i becksvart natt,
nÀr vindar genom takhÄlet blÄsa
och gripa de hoppande lÄgorna fatt,
medan skogarna mumla och flÄsa.

Kölden gÄr pÄ smyg kring jordklÀdd knut
och letar sig in för att bita;
hittar nog in – nĂ€r elden brunnit ut
klÀder frosten vÀggarna vita.

Tunga av vÄr möda, i trofast lag,
vid flÀmtet frÄn torvvedsstumpar
tills kölden gÄr pÄ vÀckning, lÄngt före dag,
vi sova pÄ risklÀdda klumpar.

HĂ„rd var den lott vi dömdes att fĂ„ –
mĂ„let – det mĂ„ Herren förklara!
Dimmor som driva och moln som gÄ,
ingen kan sÀga vart de fara.

Ammat i de fattigaste skogarnas famn
rÄtt blev vÄrt liv, och mulet.
MÀn utan vÀnner, folk utan namn,
gnisslande kuggar i hjulet.

Aldrig mÄ vi kalla vÄrt öde hÄrt,
vi som Àga vÀrme och föda!
MĂ„nga Ă€ro utan och hava det svĂ„rt –
fridsammast hava de döda.


Dikt I timmerkojan pÄ Sami - Dan Andersson
 »