Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Hymn

O gud, som de heliga nalkas pÄ knÀ, du de hungrande vÀrldarnas bröd,
vars större ljus Àr den dödliga tid och vars mindre den timliga död,
Du hör allt levande sorl dÀr Du bor i det eteruppmurade loft
och betrÀder stigen dÀr ovanom allt, beströdd med stjÀrnornas stoft.
Till den okÀnde Guden vÄr dyrkan!

Över Det som ej vet nĂ„gon grĂ€ns slog Du upp som ett tak det blĂ„nande valv
och hela den mellan-liggande rymd var blott Ditt öga som skalv
i kÀrlek mot bergen av evig snö och de fruktbara dalarnas mull,
och log ur töcknen mot solar som givmilda öste i djupen sitt gull –
Till den okÀnde Guden vÄr dyrkan!

I vÄnda böljade Etern, alla vÀrldarnas Äldriga mor,
och se, nÀr hon fött, i ett guldfÀrgat Àgg av eld hela skapelsen bor!
Och planeterna ilade var sin vÀg ur Àggets brustna band
av olika skepelse, namn och mÄtt men styrda av samma hand.
Till den okÀnde Guden vÄr dyrkan!

OÀndlig Àr SjÀlen, dess syn utan grÀns av Tid och hindrande Rum,
oÀndliga vÀgar med vingade fötter den vandrar i Etern stum.
Omslutande lÀnder och stjÀrnor och hav bakom rymdernas förlÄt den nÄr,
otröttlig, omÀtlig och ensam pÄ hÀrskarnas vÀgar den gÄr.
Till den okÀnde Guden vÄr dyrkan!

PÄ jorden danad av varp och vÀv av seende, rum och tid,
skall sjÀlen lÀngta till Dig, och, Dig finnande, vila i frid.
Skall utan att röra sig vandra in i det eviga namnlösa hus,
nĂ€r Dettas, det timligas, natt har gĂ„tt ut i en morgon av evigt ljus –
Till den okÀnde Guden vÄr dyrkan!


Dikt Hymn - Dan Andersson