Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Höstmelodi

Jag Àr ensam i mina minnens hus, men det gamla gÄr jag till dom,
och mitt hjÀrtas gÄrd Àr en brÀddad sÀng med Ängestens mörka blom.
Som man vÀntar ett vÄrregn, sÄ vÀntar jag den svala och strÀnga tid,
som skall bÀdda min ungdoms gula blad i snöns barmhÀrtiga frid.

En sommarens ungmö hon dröjer vÀl Àn med en kÀrlekens visa frÄn förr,
och stÄr som en tiggerska bedjande kvar vid min ungdoms stÀngda dörr.
Som flyttande fÄglar försvinna de Är som gjorde mitt hjÀrta glatt,
och dagens saga och kvĂ€llens sĂ„ng de ropa: vi gĂ„ – god natt!

SÄ faren, I fÄglar frÄn barnets land, jag glÀds ej lÀngre Ät er!
HÀr kommer en djupens och mörkrets örn och slÄr vid mitt lÀger ner.
Han har natt kring vilande vingar och hans huvud Àr grÄtt av Är,
men djupt in i brinnande ögon jag skymtar ett hopp om vÄr.

KanhÀnda hans vingar och rygg ha makt att föra mig bort en gÄng,
till andra land och till andra hav att lÀra en sommarens sÄng.
KanhÀnda han för mig med glÀdje bort till en strand av en sÀllsam sjö
med vÄgor som orgelbrus bÀrande mig till en drömmens blommande ö.

Och dÀr skall min gÄrd vara full av trÀd och av storm som psalmers brus,
och min sjÀl bli en harpa som sjunger högt i vÄrens lÄgande ljus.
En harpa som brister och smÀltes ihop med Det Eviga, det som À r,
och som i sin Àndlösa famn av frid den namnlösa tystnaden bÀr.


Dikt Höstmelodi - Dan Andersson