Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Hades

I

Jag var son till Kronos, men oÀndlig smÀrta led jag
i dagar bullrande av glÀdje, nÀtter röda av mitt hjÀrtas dom.
HÄrt beprövad, stundom drucken fram i barns och narrars sÀllskap skred jag
tyst dÀr dödens öga lyser mellan vÄrens blad och blom.

Och min broder Àr densamma konung över salta vatten vida,
stormens unga gud med grÄa vingar och det stjÀrnehöljda hÄr.
Och jag dvÀljes bÀst bland dem, som av evig lÀngtan lida,
och pÄ taket av min konungsborg orkanen evigt rÄr.

Ännu Ă€r jag samme Hades, som bar in all dödens börda
och som hÀllt var sjÀl som vatten dit, dÀr solen aldrig ler
Ännu hör jag liksom ovanfrĂ„n var Jason plöja, sĂ„ och skörda
för att sjÀl pÄ sjÀl som dagg mÄ droppa i mitt rike ner.

II

Jag Àr samme gud som fordom, kring mig heta stormar jaga,
skakande som multna löven kransar frÄn var ny och jordröd grav.
Ännu gĂ„r jag liksom fordom att inför min fader klaga,
dock ej mer för dem som dödats men att liv han en gÄng gav.

Jag Àr mÀnniska ÀndÄ och fylld av hetta, skratt och plÄgor,
och förgÀngliga smÄting av jorden fyllde ofta min hÄg.
De ledsagade mitt hjĂ€rta men de slocknade som lĂ„gor –
flammor voro de frÄn djupen dÀr mitt dystra rike lÄg.

Jag skall vÀnta hÀr i djupen tills jag hör hur gudar kalla.
Du mÄ ingÄ i vÄr glÀdje och bli klÀdd i ljusets skrud!
Jag skall bida tyst och lÀnge, höra Ànglars röst befalla:
LÄt ditt hjÀrta vara stilla inför Gud!


Dikt Hades - Dan Andersson