Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Gillet pÄ vinden

Jag satt pÄ min ödsliga vind en kvÀll och beskÄdade Àngarnas höst,
och lÀste och tÀnkte pÄ Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fÄtt en hydda att bo i i de blÄnande rymdernas damm?
Eller gÄr han kring tÀkten och spökar och vÄgar sÀj inte fram?

DÄ lyste det till som stjÀrnor, det vÀnde ett blad i min bok,
det ljusnade kring min skumma vind, och jag tÀnkte det var pÄ tok:
nu har gamla Johanna somnat och elden Ă€r kommen lös –
och fastÀn det var frÄga om hetta sÄ tycktes mÀj jag frös.

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv –
Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.
Och en vinande Änga blÄste pÄ hundraÄrsÄsarnas damm
och si, ur den vaggande Ă„ngan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: ”Det glĂ€der en yngling att du tagit dĂ€j Ă€nda hit,
det Àr som en helg pÄ min fattiga vind att skÄda sÄn visit,
och om inte du Àndrat vanor sÄ tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt sĂ€j, sĂ„ det blir klent med mat.”

Och han svarade: ”Att fĂ„ se dĂ€j ren lĂ€nge önskade jag,
men villsam Ă€r vĂ€gen i rymderna bland stjĂ€rnor av alla de slag.”
Vi satt vid vÄrt stora mangelbord och stormig var natten och fin,
och jag vÀckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

Till sist jag smög en frÄga litet blygt och stammade fram:
”Jag undrar – sĂ€j, Ă€r det historier, det dĂ€r om vĂ„r Herre och Skam?
FÄr bara de renaste helgon pÄ de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som Ă€r klena att tro?”

Och han sa: ”Jag Ă€r timmerman Jonson och föga lĂ€rd som du sett,
och jag vÀckte bekymmer pÄ jorden för mitt sjÀlvlÀrda timmermansvett,
och de lÀrda ville hÀnga mÀj, för jag kan ej ett ord latin,
och en Àngel tog sÄ fort jag dog och gav allt jag lÀst Ät hin.

Men jag hörde en sÄng pÄ en stjÀrna en gÄng, som jag minns en smul av Àn,
det var sÄngen om pinan av vÀrldarnas synd och om Herren av himmelen.
Men en stjÀrnornas sÄngare sade mÀj att det dÀr var en jordisk sÄng,
som en Àngel lÀrt för övnings skull nÀr han hÀmtat en sjÀl en gÄng.

Och den allra högsta sÄngen, den sjöngo de efterÄt,
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös grĂ„t –
det var utanför alla hjĂ€rtan och en stjĂ€rnbana framför allt vett –
det var vad intet öra hört och intet öga sett.”

*

Och mÄnen lyste och stormen sjöng i luckor och Äs och knut,
och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.
Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,
och vi drack för alla de saliga som pÄ höga stjÀrnor bo.

Jag sÄg hans panna lysa som silver, snö och ben,
och sakta, dracks han upp av mÄnens strömmande sken.
DÀrute började morgonen alla Àngar i grÄnad klÀ,
och stormen röt sin hÄrda sÄng genom gavelvÀggarnas trÀ.


Dikt Gillet pÄ vinden - Dan Andersson
 »