Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Generalen

DĂ€r sitter generalen tung
och böjd av arbetsÄr
och vilar sig mot ekens stam
och ser hur tiden gÄr.
Han Àr en tyst Napoleon
vars hela stolta hÀr
kring fÀlt och dalar myllats ner,
vars kolonner stupat med bröst mot jord
och aldrig vakna mer.
Och slÀttens jord Àr vapenströdd,
se, mullen blÀnker av rostat stÄl,
av rinnande blod blev den genomblödd,
den mark dÀr av vagnar hopades bÄl.

Men i vÄrens blomning, bland ljung och grus,
surra humlor kring gamlingens fot,
och han stirrar sig blind mot dagens ljus
och sjunker ihop vid trÀdets rot.
Och dÄ brister hans hjÀrta, dÄ mörknar det fort,
han hinner ej tÀnka allt stort han gjort,
han Àr ingenting mer Àn en kallnande kropp,
ett kadaver bland vÄrens blom.
Jag har glömt vem han var – ingen man skrev opp
hans bragd – ingen gud hans dom.


Dikt Generalen - Dan Andersson
 »