Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En vaknatt

I.

O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
Àn den mina ögon har sett!
Vem kan Àlska den stinkande jorden
nÀr rymden av stjÀrnor Àr full,
eller fröjdas Ät trÀsklandens vÀgar
nÀr himlen har gator av gull!
O Àngel med lysande vingar,
med en panna som Beatrice,
fly ut över muren av jaspis
och bÀr mig till Paradis!

II.

Det Àr en nÄd att svÄr och lÄng
vÄr vÀg, o Gud, du gjort,
att all vÄr gÄng blir tunga steg
mot evighetens port.
Men om, o Gud, du glömt en dag
pÄ plÄgans bÀdd din son:
O rÀdens icke, det Àr jag,
du ropar fjÀrran frÄn.
Om kval, om död, om allt du vill,
jag faller ned och ber:
Allt som gör ont, det hör oss till,
giv mer, o Gud, giv mer!

III.

En hemlighet Àr allt vÄrt liv:
en insekt surrar dÀr Äskan slog,
och barnen leka i grÀset
dÀr mor av förskrÀckelse dog.

Men aldrig Àn jag en hemlighet sport
sÄ svÄr att lÀra sig hel,
som att Àlska den, som mig illa gjort
och begrÄta egna fel.

Och i natt i dom och ensamhet,
stÄr höstens himmel klÀdd,
och en ande vars namn jag icke vet
har vaknatt vid min bÀdd.

IV.

Dock, Du som allt med vishet styr
med hög ofattlig lag,
sÄ gott jag kan till Dig jag flyr,
nÀr morgon vÀnds i dag.
SÄ Àr Du min förtröstan all,
du kÀrlek, som i allting bor,
i stjÀrnors eld, i havets svall,
i blicken hos min mor.


Dikt En vaknatt - Dan Andersson