Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En svart ballad

Han hittades halvdöd pÄ Àngen vid Än
av KÀrr-Mor pÄ heden och vart hennes son
och Ät hennes fattiga bröd,
och vÀxte upp till en trÀl och drÀng,
och Àngen kallades HittebarnsÀng
och KÀrr-Mor blev trött och blev död.

Han slÀpade tungt som en livegen trÀl
sitt arbetes ok, och till kropp och sjÀl
Ànnu ung blev han gammal och slö.
I hans öga jag sÄg en glimt en gÄng
av den hjÀlplöses lÀngtan ur jordens tvÄng
och en törst att fÄ tröttna och dö.

Han talade sÀllan och skrattade ej,
och som fallande sten var hans ja eller nej
till svar pÄ mÀnniskors tal.
Han grÀvde jord och bar sand och sten
och vilade aldrig vÀrkande ben
förrÀn kvÀllen kom sollös och sval.

DÄ kröp han ihop pÄ sin trasiga bÀdd
och gömde sig liksom för mörkret rÀdd
i ett kvÀvande Ängestbad.
Han vaknade ofta i pÀrlande svett
och skalv för nÄgot han ensam sett
som de unga asparnas blad.

SĂ„ dag efter dag och Ă„r efter Ă„r
sÄ blodlös, sÄ kall utan fröjd eller tÄr
jag sÄg honom leva sitt liv.
Och tÀnkte han nÄgot, vet ingen dÀrom,
ty nÀra hans hjÀrta ingen kom
med böner, list eller kniv.

SÄ föll en dag en kvÀllning sen
pÄ hans huvud frÄn berget en liten sten
och gjorde all kvÀllen till natt.
Och sen dess var hans öga virrigt och rött,
och hans gÄng sÄ slÀpigt och mördande trött
och hans tal befÀngt och besatt.

Ej lÀngre bland kÀrror och jord han slet
men gick pÄ vÀgar som ingen vet
natt och dag i skugga och ljus.
Och en kvÀll under regntung och svartnande sky
jag hört hur han kom till sin barndoms by
och sökte sin mors tomma hus.

Och han fann det – men tomt och öde och stĂ€ngt,
och med trasor och brÀder för fönstret hÀngt
och gÄrden ogrÀsvild.
Och han rev alla brÀder och hinder i kras
och stirrade vilt in i rutornas glas
och sÄg sin egen bild.

”Är det mor!” – Lilla mor, jag vill in till mor!
SÄg du blixten, som norr över himmelen for?
Det blir slagregn – och Ă„skan gĂ„r.
Är det inte du? – Var Ă€r du i dag?
Det Ă€r inte mor – Ă„h, detta Ă€r jag –
mor Àr sjuk, mor Àr gammal och svag!

Hon kan inte gĂ„ – hon Ă€r gammal och blind,
kanske ligger hon ensam pĂ„ kulen vind –
nu – KĂ€rr-Jon, slĂ„ fönstret i kras!
Och med blodiga hÀnder han rutorna slog,
och en ruskig flÀkt genom rummet drog
över bitar av krossat glas.

Han stormade trappan till stugans vind
med rodnad av feber och blod pÄ kind
och letade ivrigt omkring.
Men intet han fann, blott papper och lump
och hörde blott vÀstvindens buller och dump
bland brÀder och murknande ting.
Och han störtade ner under rop och grÄt
och i spiseln lÄg askan, gammal och vÄt
och av stormen piskad kring.

Genom gapande glugg drev slagregn in
och han grĂ€t: ”Varför gick du frĂ„n stugan din?
Gick du vilse pÄ HittebarnsÀng?
Min far Ă€r vĂ€l Herren – du mor Ă€r jord,
och din son till kung med blod Àr smord
vid din gapande, tomma sĂ€ng.”

Hans hjÀrna gick virrigt kring och kring
med spöken och troll i vinande ring,
tills han domnade, sjuk och trött.
Tills han kröp ihop i en trashöljd vrÄ
och tog över sig sÀckar, och mumlade sÄ:
”Nu mor mĂ„ vi sova sött!”

Och borta vid trÀkyrkan: lÄngt hÀrifrÄn
en fattiggrav gravdes Ă„t KĂ€rr-Mors son
och vildvide vÀxer invid.
DÀr djupt under grÀsen han stillsamt bor,
dÀr har han det gott hos jorden och mor
i en ljuslös och Àndlös frid.


Dikt En svart ballad - Dan Andersson