Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En spelmans jordafÀrd

Förr Àn rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, dÄ bÀrs dÀr ut en död frÄn Berga by.
Över backarnas smĂ„ blommor gĂ„r det tysta tĂ„get fram,
under morgonhimlens svala, grÄa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensÄllad teg,
tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bÀrs en drömmare som död,
över Àng som under daggen lyser grön.

Han var underlig och ensam, sÀja fyra svarta mÀn,
han led ofta av brist pĂ„ husrum och bröd. –
Se en konung, sÀja rosorna, och trampas pÄ igen,
se en konung och en drömmare Àr död!
Det Àr lÄngt, sÀja bÀrarna, det kÀnns som mÄnga mil,
och nĂ€r hetare blir dagen gĂ„r man trött. –
GÄngen varligt, talen sakta, susar sÀlg och sjunger pil,
det Àr kanske nÄgon blomma som har dött.

Men nÀr kistan vaggar svart genom vÄrens gröna skog,
gÄr en tystnad genom morgonvaknad teg,
och dÄ stannar vÀstanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna sÄ tunga steg.
Det Àr bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa Ă„r. –
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vÀgen dÀr han gÄr!

Över ljung och gula myrar gungas hĂ„rda döda ben,
gungas tröttsamt genom skogens bleka ro.
Men nÀr kvÀllen svalkar hÀrlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta mÀn, som i sorg gÄ hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spÄr trampas rosorna till sÄr,
mitt i Àng som under daggen lyser grön.

Han Àr borta, sÀja fyra, det blir tungt för hans mor,
som pĂ„ fattiggĂ„ln i Torberga gĂ„r. –
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jÀmra rosorna och visa sina sÄr.
Det Àr döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna pÄ klövervallens ren.
Han har slipat er till trÀck med sin gamla grova sko,
nÀr han dansade med drömmarens ben.

Över grĂ€s och grĂ„a hus flyger natten som ett sus,
bleka stjÀrnor blinka fattigt frÄn sin sky.
Över heden ifrĂ„n vĂ€ster nedĂ„t tjĂ€rnen gĂ„r ett ljus,
gÄr en sÄng över nÀckrossÄllad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring HÀrnaön
sjunga vÄgorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare Àr död.


Dikt En spelmans jordafÀrd - Dan Andersson
 »