Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En gammal kolare

Min lyktas ljus gÄr flÀmtande
för min tunga, klumpiga fot –
jag Àr en förlupen mÀnniska,
som lever bland jord och sot.
Jag Ă€r gammal – jag fyllde sjuttio
en mödans rökiga natt,
nÀr i Ängande dunst över skogarna
fullmÄnen gulröd satt.

Min vÀg gÄr ensam och trevande
över Rammbergets nattmörka mur
medan stjÀrnorna lysa flÀmtande
all markens hungriga djur.
Jag Àr bunden fast vid det sotiga
av svÀltens och trasornas lag,
och mil och mil bort i skogarna
hundrade vandra som jag.

Det Àr som ett Àndlöst vandrande
pĂ„ en fattig och frusen hed –
vi skaptes nog en av tiderna
nÀr Herren var trött och vred.
Tills vi dö gÄ vi alla undrande
över kölden i liv och död –
om det gives en himlens salighet
bortom livets salt och bröd…


Dikt En gammal kolare - Dan Andersson