Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En gamling

Jag fick bröd, man jag vet icke huru,
det kom liksom ovanifrÄn,
och jag byggde av otÀljd furu
ett pörte vid SavonaÄn.
Jag Ät bark med de mina om vÄren,
och till drick jag tappade sav,
jag timrade giller i snÄren
och var nöjd med vad Herren gav.

Och min ende son han vart bonde,
och tog kvinna han liksom jag,
han regerade mest som den onde,
och drev drÀngar med hugg och slag.
Och Ät mÀj, som var gammal och styvbent,
sa han aldrig ett hugnesamt ord,
fast jag timrat de hus han fÄtt Àga,
fast jag röjt varje tum av hans jord.

Och hans kvinna var vass som en skÀra,
och hans kvinna var kall som is,
och hans kvinna var tröttsam att svÀra,
och hon vart min Ă„lders ris.
Och en dag stod en kÀrra pÄ backen,
med en hösÀck och brÀde för tvÄ,
och för kÀrran stod tjuguÄrs Blacken,
och hans man var som aska grÄ.

Och jag tÀnkte, jag kan vÀl frÄga,
vart fÀrden gÀller sÄ dags,
men jag ville Ă€ndĂ„ inte vĂ„ga –
att tiga Àr bÀst till lags,
och jag teg och frÄgade icke,
och jag Ät min vÀlling i vrÄn,
och jag hörde pÄ hela timmen
ej ett ord av min ende son.

Det var tyst med svÀra och trÀta,
det var ovant mot andra dar,
och nÀr pojken min slutat att Àta
sÄ sa han, nu Äker vi, far!
Är det högtid? Ska gamlingen Ă„ka?
Är det andra tider igen?
Men en vill inte frĂ„ga och brĂ„ka –
en fĂ„r veta – fĂ„r veta sen.

Vi stannade hÀr. Jag Àr gammal,
jag orkar ej tala mer,
jag Àr liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen gÄr upp och ner.
Men gott Àr vid fattighusborden
fÄ ha som en orubblig tröst:
hÀr Àr nÀrmare den djupa jorden,
och den fattiga skördens höst.

PÄ min trÀbrits drömmer jag vaken,
pĂ„ min trĂ€brits med sparsam halm –
och tung Àr luften som livet,
som en mara Àr nattens kvalm.
Och fast han var hÄrd mot far sin,
sÄ lÀngtar jag hÀrifrÄn,
jag lÀngtar att grÀva i jorden,
Ät min hÄrde, min ende son.


Dikt En gamling - Dan Andersson