Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Du liv

Du liv, vad du ÀndÄ Àr ensamt armt,
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi Àlskande Àrligt och varmt
sÄtt rosor vid villande stig.

SÄtt rosor, sÄtt med vÄr bÀste vÀn,
att vattnas av dalarnas dagg –
men gingo en höstdag den vÀgen igen
och blödde av nÀsslor och tagg.

Du liv, vad du ÀndÄ Àr ensamt lÄngt,
nÀr du vÀxer i skuggans ljus!
NÀr knopparna torka och hava det trÄngt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sÄnger att sorg Àr kort,
lĂ„tsar trösta nĂ€r sol gĂ„r ner –
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!

HÀr somnar en man frÄn sitt eget ve,
hĂ€r slutar ett djur sin strid –
du liv, det var allt du hade att ge
och detta Àr dödens frid.


Dikt Du liv - Dan Andersson