Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Döden

LÄngt frÄn bygden, i storskogens innersta gömma,
i min koja pÄ Sami, vid de mörknande glöden,
har jag mött den starkaste, talat med döden,
och han kom för att lÀra mig vila och glömma.

Och jag sade till honom: – ”Du de sovandes broder,
du mÄ kalla dig stark, du mÄ komma och fara,
du Àr dröm, du Àr rök, ett begrepp Àr du bara,
och en trött mans tanke Àr din skröpliga moder.

Och Àr du det icke, vill jag bedja dig svara
pÄ din egen och livets pockande gÄta:
varför intet blir sanning, varför mÀnniskor grÄta,
varför starka och unga till graven fara?”

Och hans tal var som Ànglarnas lenaste honung
och hans ord voro sövande, starka och tunga,
som nÀr asplöv till avsked om höstarna sjunga
hördes talet frÄn nÀtternas vandrande konung.

”Du stirrar mot jorden, som gömmer och söver
och den Àr det djupaste, största och sista
och en gÄng nÀr ögonen frÄgande brista
Ă€r jorden det svarta svar du behöver.”

*

I min koja pÄ Sami, vid min slocknade pipa
som en drömmare hörde jag gravmannen tala,
och nÀr allt blivit intet kan han ensam hugsvala,
dÄ Àr lÀtt att hans sövande sanning begripa.


Dikt Döden - Dan Andersson