Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den röda rosen

Du Àr röd som blodet röda, nÀr det drivs av Àrtan unga,
röd som sanden, dÀr miljonerna ha lÄtit sina liv.
Röd som unga, varma liljor, som för vÀsterstormen gunga,
skÀlvande av livets kÀrlek under hatets hÄrda kniv.

Du Àr röd som vallmor röda, du Àr varm som trogna hÀnder,
som pioners glans Àr glansen av de unga mörka blad.
VÀx till jÀtte, lys och lÄga, du har fötts fast lik och brÀnder
hölja marken och fast Ängesten Àr gÀst i varje stad.

Du Àr röd som elden röda och fast brÀnnhett kronan glimmar
Àr du fredens ört till lÀkedom i mörkrets tunga Är.
Du Àr lampan, som oss lyser under smÀrtans bittra timmar,
nÀr ett hela jordens jÀmmerrop mot höga himlen gÄr.

Och du lyser som av glÀdje mitt i tÄrarna och nöden,
och du glöder av förhoppning mitt i hungerdagar grÄ.
Du har glansen av en gudom, som kan frÀlsa ifrÄn döden
framför hÄrt förtryckta skall du lik ett segertecken gÄ.

Se, en morgonglans skall skina över fÀllda, stilla lansar,
se, en morgon till en sol har den vÀxt, din röda glöd.
Genom fridens tempelport och under vita tunga kransar
skall vÀrlden vandra sjungande, att Döden sjÀlv Àr död.


Dikt Den röda rosen - Dan Andersson