Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den hemlöse

Det hÀnde en gÄng att en yngling en natt gick vilse i sin barndoms
skog. Han kÀnde sig frÀmmande pÄ gamla platser, dÀr han Àlskat och
lekt, och gamla stigar och vÀgar voro villsamma som om han aldrig
vandrat dem. Men i skogen rÄkade han pÄ tre kvinnor, som Àlskade
honom.

Den hemlöse:

Jag Àr hÀr för att söka ögon,
som immats av livets nöd.
Mitt namn Àr bara Hemlös
och jag kom ej att be om bröd,
fast jag hungrat i Ätta nÀtter
och törstat min strupe vit –
vad har ni att ge en vandrare,
som grÄtande irrat sig hit?

Första kvinnan:

SÄ tag mina mörka ögon,
de ha grÄtit i sorg och fröjd.
Och tag min vita panna
och min mun och kyss dig nöjd!
Mitt bröst har svÀllt av lÀngtan
att tryckas hĂ„rt och hett –
jag fÄr aldrig fred för bröstet,
innan nÄgot ljuvt har skett.

Andra kvinnan:

Nej, tag du min sjÀl och min kropp
och brÀnn dem i samma brand.
Jag skÀlver av lÀngtande smÀrta
och som asplöv darrar min hand.
Jag Àr skapad för dig och jag lider
allt helvetets röda kval
sÄ lÀnge du stÄr dÀr liknöjd,
klÀdd i ditt svarta skal.

Tredje kvinnan:

Jag Àlskar din blick för sjÀlen,
som tÀnt sitt ljus i den.
Jag skall vara din andes ledsagare
om du blir min följesven!
Ty jag Àlskar dig för ditt hÄr,
som grÄnat vid trettio Är.
Jag vill vara din hjÀlp för livet
och hela ditt hjÀrtas sÄr.

Den hemlöse:

Hör, stormen ropar i ruggig natt!
Hör, trÀden knaka, som djÀvlars skratt!
I min drĂ€kt tar vinden var trasig klut –
kan ingen sÀga mig vÀgen
som leder ur natten ut? –
Till min kropp och min sjÀl ha ni alla trÄtt
och allt vad jag hade att ge, ha ni fÄtt.
Jag har lyst er i mörkret, jag har sjungit för er
ge igen det ni lĂ„nat – jag begĂ€r ej mer!

Första kvinnan:

Din sjÀl Àr ett stackars spöke
som gör dig ond och vred.
Jag skall smeka din kropp till yra
nÀr din hjÀrna har gÄtt ur led.
Jag skall sjunga dig sövande visor
och lÄtsas jag visste din sjÀl
och leta din innersta önskan
och vara en Àlskad trÀl.

Den hemlöse:

Min innersta önskan vet jag ej sjÀlv
och ej kan du gissa den ut –
men sÀg mig, minns du vÀgen,
som leder ur skogen ut?
Vet du av nÄgon döende grÄhÄrsman,
som har levat ett liv som jag?
Och som fallit som jag och syndat
i sin bittra ungdomsdag?

Vet du av nÄgon jordhöljd koja,
dÀr en bedjande mÀnniska bor?
Vet du av nÄgon man som lidit
som jag, och ÀndÄ tror?
Var Àr bÀdden dÀr sömn hugsvalar
en hjÀrna som tröttnat av slit?
Jag vill Àlska dig hett och lÀnge
om du visar mig vÀgen dit?

Jag har talat med dig om min stackars sjÀl
som Àr hemlös och utan bo,
och jag kysstes bara till tystnad
och hörde ditt tal om tro.
Hur djuriskt oskön och galen
i din mÀttade famn jag lÄg
och kÀnde mig dubbelt ensam.
Det var det du inte sÄg.

Jag har fÄtt din kropp för min ande,
jag har fÄtt ditt knÀ och din hÀl,
och din lystna mun, dina lÀnder,
och du har fÄtt min sjÀl.
Men du kan inte lÀsa i den,
det Àr dig ett frÀmmande sprÄk,
fast du rört och rotat i den
med grÄt och skratt och brÄk.

SÄ tag mig och Àlska mig lustigt
i ett varmt och svindlande rus,
tag allt vad min kropp har kvar av
den glöd, som var flammande ljus!
Och nÀr allt Àr över skall jag
blott en enda önskan ha kvar:
att du tar mitt liv och ger mig min sjÀl,
sÄ fÄr du ha kroppen kvar.
Du skall döda mig sakta och sÀkert
och mitt hjÀrta skall sluta att slÄ,
och jag skall snyfta och vakna,
och jag skall stÄ upp och gÄ.

Jag skall gÄ genom tysta skyar,
genom hav av stjÀrnors ljus,
och vandra i vita nÀtter
tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta pÄ porten,
dÀr ingen mer gÄr ut,
och jag skall sjunga av glÀdje
som jag aldrig sjöng förut.
Och om nÄgon skall ropa: Oren!
över mager, multnande kropp,
skall ropet studsa mot muren
och aldrig nÄ dit opp.

SÄ farvÀl dÄ! Döda mig sakta!
Jag vill smekas och kyssas som förr!
Jag vill ledas av mjuka armar
genom dödens och mörkrets dörr!
Men sedan vill jag bli ensam,
vaggad av ljusets flod
fram till alltings vila,
dÀr ingen Àr ond eller god.


Dikt Den hemlöse - Dan Andersson