Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den dömde

Inför eder, mÀnskor alla, vill jag stillsamt falla ned,
hÀr dÀr dödens vindar mumla över hÄrd och öde hed.
Ej för Gud men inför Eder klÀds min kind i skammens snö
och jag tackar er av hjÀrtat om I dömen mig att dö.

Svagt i kÀrlek var mitt hjÀrta inför mina likars kval,
mina brott mot Eder, bröder, Àr som stjÀrnors tal.
SjÀlviskhetens ande bar mig i min ungdoms stolta vÄr,
mina bröder jag förrÄdde under mödans mörka Är.

Jag förtalade och sÄlde dem för Àra och för bröd,
för att sjÀlv stÄ upp och lysa skÀnkte jag dem mörkrets död.
Och det stora onda högmod, det som ej av grÀnser vet
bar jag fram för er förborgat i en blick av ödmjukhet.

Jag var feg och tordes sÀllan i en broders öga se,
och jag skalv av Ängest nÀr jag sÄgs mot sjÀlva döden le
Nu min bikt Àr klar och kort, ty: bröder, jag Àr sak till allt!
Och jag gÄr mot döden gÀrna, nÀr min broder sÄ befallt

Binden dĂ€rför med en trasa mina skygga ögon om –
bly som viner – jag dig lockar – nickelmantlad bödel – kom!
Dock ett ord, ett enda litet, ÄterstÄr att sÀga Àn,
Hören, hören min predikan högt ur skymningen: ”I mĂ€n

skolen, nÀr jag tyst har störtat mot den kÀra jorden ned,
alla mig med frid förlÄta, ingen lÀmna kroppen vred.
Eljest skall jag sjÀlv befriad upp frÄn grÀset stilla stÄ,
medan I med röda synder dömda, oförlĂ„tna gĂ„!”


Dikt Den dömde - Dan Andersson