Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Branden

Se, vÄren gÄr ung och grön
över Àngen vid Norrbysjön,
över rosor och grÀs stÄr natten
tyst som en vaksam mor.
Men vid skummaste timmens slut
flyga lekande lÄgor ur
och slicka pÄ taket av nÀver,
dÀr spelman i Norrby bor.

Och spelman spelar i By
och ser flammor mot grÄnad sky,
och han flyr med dödens oro
som en gam till hotat bo.
’Åh – nu brinner ditt torra bröd,
och den grĂ„a, gamla Ă€r död!’,
sjunger vĂ€stan, ’den vita handen
Ă€r svart som en krĂ„kas klo.’

DÀr stÄr tÀtt som en mur av bly
allt folket frÄn dansen i By,
och pÄ knÀ stÄr spelman i grÀset,
vit som ett kallnat lik.
’Åh, Gud, har du frĂ€lst min mor?
HjÀlp min otro, Herre, jag tror -.
DĂ„ steg mot purprad himmel
ett dÀmpat dödens skrik.

’Hennes tĂ€cke var vitt som snö,
hennes blommor svartna och dö –
allt Ă€r mitt i natt’, sade stormen.
’Jag Ă€r stark och gammal och van,
Ă„h – den röde och jag ha gĂ„tt,
som en pest har bröllopet stÄtt,
sedan dagningen for över bergen,
vit som en nyfödd svan.’

Men som en som ej ber om mer
sjönk spelman till jorden ner
och lÄgorna smekte hans huvud
mitt i rosornas döende hop.
Som den dödande rödes vÀn
högg stormen tag igenù
som ett hav av brandgula liljor
stod himlen och sÄg pÄ hans dop.

’Kom den gamla inte ut?
Har hon nĂ„tt sina visors slut?’ –
’Det var sista gĂ„ngen’, sjöng Ă€ngen,
’och sedan Ă€r ej mer.’
Och en lysten flÀkt rörde om
mitt i apelns kolnade blom
nÀr den sista vita tulpanen
föll död i elden ner.

Men en spröd och drucken klang,
likt en vitbrÀnd strÀng, som sprang,
hördes snyfta borta i grÀset
dÀr en tungsint vallmo dog.
Det var spelmans svarta fiol
som sjöng slut i morgonsol,
nÀr dagen pÄ dimmiga vingar
över vÄta Àngar drog.


Dikt Branden - Dan Andersson