Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Benkvarnen

Det stÄr ett gammalt ruckel vid HattmomarjaÄn
det lÀgsta och simplaste pÄ orten,
dit vandra hundra hÀstar och karlar fjÀrranfrÄn,
och vÀlta sina benlass i porten.

Och mjölnaren Àr gammal och vet vad han vill,
och tröttnar vĂ€l aldrig att mala –
nÀr han vilar sig dÄ lyssnar han leende till
hur de dansande stenarna tala.

Och han sÀger att nÀr stenarna dansa över ben,
som ha slutat att hoppa eller springa,
sÄ sjunga de, sÄ klinga de som klockor av sten,
till en Àrofull begravning de ringa.

Och han sÀger att hans kvarn Àr som mÀnniskans liv:
Ett evinnerligt snoende öde,
och att kugghjulens gnissel likna trÀtor och kiv,
men att benmjölet liknar de döde.

Ty det lĂ€gger sig att sova nĂ€r vandringen Ă€r slut –
det sparkar ej mera eller hoppar;
av det spröda och hÄrda som funnits förut
finns blott snövita, stoftfina kroppar.

Och om somliga gÄ ut till en darrande dans,
till den sista och gladaste av alla,
om de skimra som pÀrlstoft i aftonens glans,
sÄ tröttna de dock snarligt och falla.

Kanske stundar det uppstÄndelse till kommande vÄr?
Kanske spelar det och viskar i trÀden?
Det som dog för en vecka sen och maldes i gÄr,
kanske gungar det till nÀstÄrs i sÀden?

Men stenarna gÄ evigt sin gnisslande gÄng,
och dammet bolmar skyhögt i porten,
och mjölnaren sÀger att benkvarnens sÄng,
Àr den gladaste som sjungits pÄ orten.


Dikt Benkvarnen - Dan Andersson