Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt BekÀnnelse

”Vad finnmarkspredikanten Banga kĂ€nde nĂ€r han lĂ„g pĂ„ sitt yttersta med
idel otrogna kring sÀngen, vet vÀl ingen, men hans ansikte var sorgset
och mörkt”.
ByskollÀrarens dagbok.

Vart trÀd föryngras vid regnets fall, men jag Àr gammal och grÄ
och fast Ànnu jag lever av blotta nÄd Àr tungt att sluta ÀndÄ.
I en fattig och gammal och gÄngen tid jag varnat för synd och död,
jag gav de betungade Simeons frid, och tröst vid fara och nöd.
Jag var med nÀr den gudsÀnda vÀckelsens eld som en Äska av himlen for,
och nu ligger jag sjuk vid Ättio Är i ett hus, dÀr ingen tror.
Och det gÄr som ett gift i mitt hjÀrta in, att jag felat mot Herrens lag,
och det Àr som om djÀvulen viskade mig, att Gud blivit gammal och svag,
att han ledsnat höra min vaknatts bön, att han skakat mig ut av sitt sÄll
och att mera jag arme ej Àr vÀrd att röra hans klÀdningsfÄll.

Min levnads verk var en liten sten, kastad i svallande hav,
försvunnet, förglömt, och gÄr med mig i min leriga fattigmansgrav.
Hon maler lĂ„ngsamt, vĂ„r Herres kvarn – men hon gĂ„r till tidens slut,
och i mÀlden fÄr jag mitt högmods frukt, som en David fÄtt förut.
Och satan viskar att – kanske att – det allt var en dĂ„res dröm,
och sÄ vacklar min tro och sÄ blir jag ett spÄn pÄ en natthöljd och stormig ström.

Vart trÀd föryngras vid vÄrregnets fall och blir ljusare grönt efterÄt,
men min tro har förvissnat av Ärens sol, och det fyller mitt hjÀrta med grÄt.
Fast jag sagt till mig sjÀlv: det Àr helvetet blott, du förvist ur ditt hjÀrtas bo,
du förnekar en djĂ€vul, allt annat Ă€r kvar – din herre, din himmel, din tro!
Men jag bĂ€var av Ă„ngest – hur gĂ„r det dĂ„ med skriftens heliga ord,
att han gÄr kring som en glupande ulv pÄ vÄr stackars förkastade jord?

Och jag hör honom viska: ”tro pĂ„ Gud, pĂ„ liv, pĂ„ kĂ€rlek och sol,
och somt fĂ„r du lĂ€sa bokstĂ€vsrĂ€tt och det andra, det Ă€r symbol!”
Men till vem mÄ jag bedja, nÀr allt Àr natt och jag kÀnner mig svag i tron,
nĂ€r det sĂ€ges att Liv och Kraft och Lag Ă€r gud – men ingen person?
Av Liv och Lag Àr jag bruten till döds och kraft har jag ingen mer,
och nu sÀgs, att min HjÀlpare nÄgonting Àr, som varken hör eller ser.
Fast jag delade mina klĂ€der, mitt bröd, tills jag svalt med naken kropp –
och tiofalt förbannad den, som till gÀrningen stÀllt sitt hopp.

*

Nu blÄser en svag och hugsvalande vind emot stugans murkna dörr,
dÀr ute det vÄras i backarna grant, all dalen blommar som förr!
Och jag kĂ€nner att allt i kĂ€rlek jag gav – kvar har jag ingenting alls,
och den nya tidens otro gÄr lik ett kvÀvande vin i min hals.
Men jag lÀst i de heliga skrifter, att Han Àr av kÀrlek och tÄlamod full,
och att synder om Àn sÄ röda som blod skola varda som vitaste ull.

Åh, jag minns hur jag stred en natt om en sjĂ€l i stugan vid Marbo sjö,
det var natt, det var fjĂ€rdingsmans gamla mor, som ville ha hjĂ€lp att dö –
en trolldomskvinna, av satans folk – och det sĂ€ndes efter mig bud,
att den andre var hos henne – dela jag skulle rĂ€tt mellan satan och Gud.
Jag kĂ€nde att luften av ont var full – tyst, tror jag vĂ€l Ă€nnu det dĂ€r?
Det Ă€r femtio Ă„r, sen natten gick – och sĂ„ lĂ€nge man lever man lĂ€r.

Om Ànnu jag tror pÄ en djÀvul, en gud, pÄ ett ord av den heliga skrift,
varför blyges jag dÄ att berÀtta det allt? Det Àr otro och upplysningsgift.
Och om av min lovsÄng och fruktan Àr kvar i mitt hjÀrta en endaste strÀng,
varför tror jag ej mer, det var satan jag sÄg mellan mig och Persmoras sÀng?
Han var mörk som natten, hans ögas eld var som skimmer av orent blod,
men min bön var min makt och jag skÀlvde ej, fast vi öga mot öga stod.
Och jag visste jag var en Guds profet och kraft av hans nÄd jag fick
nĂ€r jag ropade: ”GĂ„ – i Jesu namn!” och sĂ„g hur han darrande gick!

All vÄrens ljus kan ej lysa vÀg Ät gammal och vilsen sjÀl,
men mitt ljus Ă€r den kĂ€rlek jag vet jag kĂ€nt till er – till alla – farvĂ€l –
att tĂ€nka sĂ„ hĂ€r Ă€r synd och fel – egenrĂ€ttfĂ€rdighet blott,
men – finnes det, finnes det – ingen Gud – Ă„h, nog mĂ„ jag sova gott!

Jo, vi tro att i vÀrlden den snöda, var din kÀrlek för mer
Àn din tro; och salig den fot som mÄst blöda för ett bud om försoning
och ro!

(1918)


Dikt BekÀnnelse - Dan Andersson