Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Barndom

O, barndom, o gyllene drömmaretider,
DÄ vÀrlden var solljus och hoppfull och god!
Hur ofta nÀr ensam och tröstlös jag lider
Jag dricker mig glömska ur minnenas flod.
DÄ lever jag saligt i drömmarnas rike,
Med borgar och slott och all vÀrldenens glans,
DÀr varje kamrat Àr min bror och min like
Och nymferna trÄda sin ystraste dans.

DÀr finns för min lycka ej stÀngande hinder,
Ej bommar som spĂ€rra för frihetens fĂ€rd. –
Vad mera om nuet med villkor mig binder?
Jag lever som fordom i barndomens vĂ€rld. –
Och trött vill jag stanna i hembygdens dalar,
Och sött vill jag sova pÄ blommande ljung,
Och sÀll vill jag drömma om himmelens salar,
DÀr döden Àr drÀpt och man evigt Àr ung.

O, lÄt mig nÀr solen mot nedgÄngen hastar
FÄ slumra en gÄng som i barndomens dar!
SÄ sjungen dÄ, granar, sÄ jublen dÄ, trastar,
Ty nu Ă€r jag liten som fordom jag var. –
Jag lutar mitt pinade huvud mot stammen,
Och drömmer mig bort ifrÄn tvivel och strid.
SĂ„ susen dĂ„, björkar, ett viskande amen –
SĂ„ somnar jag in i evinnerlig frid.


Dikt Barndom - Dan Andersson
 »