Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Åska

I

Jag hörde hur ljungelden samlade hop
till strid i de vÀldiga valv
och sÄg hur all rymden blev till en blick,
ett flammande öga som skalv,
som skalv över jorden, dÀr mÀnniskobarn
hade tvÀttat varandra i blod
och bland slÀttens ruiner och vallmo
det snyftade: mÀnskan Àr god!
Jag sÄg hur Äskans ögonbryn
begrundande drogs till hot,
och en glimt av Guds öga föll ned bakom
som ett sprakande, glödhett klot.

Är du slĂ€kt med guden som lĂ€r oss
slÄ stÀder och byar i brand,
du som samlar och kastar allt himmelens ljus
som en sten ur din vÀldiga hand?
Har du kommit likt Herren till Mamres att se
vad ryktet om Sodom sport,
och om i Gomorra sÄ illa som sagts
emot dina barn man gjort?

II

Men slagregnen strömma och örterna grönska
dÀr Àngarna vattnats av blod,
och barn ser jag leka och kinder och ögon
viska att mÀnskan Àr god.

III

Men ofta jag önskat att trÀffas av dig
och falla till jord av ett vÀldigt slag
av den nÀve, vars kraft i vÀrldarnas morgon
blev fader till natt och dag,
vinranka och vallmo som lyste rött
i solen, dĂ€r nyss vita ljungelden slog –
och evig tystnad, nÀr solen pÄ nytt
mot mitt brustna öga log.

Ty vad Àr vÀl all oro i mÀnniskans blick
om ej slÀkt med blixt som slÄr,
och allt mummel, som stiger ur trotsiga bröst
om ej barn av Äskan som gÄr?
Ty allt Àr ett, sÄ att om jag dör
i en ljungelds sekundlÄnga brand,
nÀr jag sjÀlv var en del av den elden
jag dör för min egen hand.

IV

Varför tala om död nÀr vi leva Ànnu? Det Àr gott, att Ànnu vi se
Àn med barnets tacksamma ögon och Àn med hjÀrtan som ej kunna le
mot remnande moln dÄ Äskan gÄr, mot stjÀrnor och roso och sol
och Àn vilja hÀda och Àn böja knÀ vid Den OkÀndes konungastol.

V

Ty en hemlighet Àr allt vÄrt liv,
sol lyser dÀr natten gÄtt,
och barn vÀxa upp över multnade ben,
dÀr fÀdernas slaktning stÄtt.
Mina ögon ha fröjdats Ät solen
och min mun har mot vÄren lett,
men mitt hjÀrta lÀngtar mot Àngder
dem intet öga sett.

VI

Hur kan jag dÄ vandra hÀrnere,
nÀr rymden av stjÀrnljus Àr full,
i stÀder bland stinkande grÀnder,
nÀr himlen har gator av gull.

O Àngel med vilande vingar,
med en panna som Beatrice,
fly ut över muren av jaspis,
och bÀr mig till paradis!


Dikt Åska - Dan Andersson