Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Angelika

Jag hörde basunen ropa, jag hörde orkanens sus,
och jag gjordade mina lÀnder och steg upp ur gravens grus,
i glansen av solen svÀllde mitt bröst, min arm vart stark och fin,
och österlandets ljuvliga vind göt i mina Ädror vin.

FrÄn valven öste de varma regn, mina trasor sköljde de,
och nya ögon öppnade jag att domedagsglansen se.
Och med mig var min Angelika, som jag Àlskat och Àlskat sÄ,
men som pÄ grund av ringa stÄnd jag ej var vÀrd att fÄ.

I trettio dagar vÀntade vi, men turen dröjde ÀndÄ,
och vi njöto av jordens nya vÄr och av himlens gamla blÄ.
Till sist tog jag mod och stegade fram, och lyfte min nya hand:
”Mitt namn Ă€r William Andersson, och min synd som havets sand.

Och det hÀr Àr min Angelika, som jag Àlskat och Àlskat sÄ,
men som pÄ grund av ringa stÄnd jag ej var vÀrd att fÄ.
Vi var vÀl sÄ gott som gifta, fast i djupaste hemlighet,
och vi sveko vÀl inte varandra, Ätminstone som jag vet.

Men all vÄr synd var av köttet, det kött, som Àr ej mer,
och anden dömer ej ande, för det som av kroppen sker.
Och dina de minsta bröder jag ofta, ofta mött.
Jag var hungrig med dem, som hungrade, och med de trötta trött.

Vi ville ibland ej Àta bröd, nÀr ej alla bröd kunde fÄ,
och det var av anden, Herre, det medger du ÀndÄ?
Vi lyssnade efter Ă€nglars sĂ„ng och hörde de döendes rop –
Ja, Herre, vi hjÀlpte varandra, och vi svulto allihop.

Och ibland kom smÄ, smÄ kvinnor till oss i nödens natt,
och sÄdde i lÀgret som hungrade sina blommande smÄ skratt.
Och vi togo dem, och med dm vi klÀmdes i armod ner,
men det var av kroppen, Herre, den kropp som Ă€r ej mer.”

Men ur roströd gata vid Ebals port, nu satan nÀrmade sig:
”Ja, Herre, de grĂ€to och gĂ„vo nog, men det var av fruktan för mig.
Men jag ber dig, frĂ„ga dem, Herre,” sade satan och djupt han neg,
”vad de gjorde de ljusaste nĂ€tterna, nĂ€r all deras fruktan teg.”

Jag ropade: ”Herre, vĂ„r fruktan lĂ„g under och morrade dov,
den Ät oss nÀr vi Äto och skrÀmde oss nÀr vi sov.
Av Ängest vi drÀpte varandra, av fruktan för svÀlt vi stal,
och vi levde ibland försakelsens liv för löftet om himlens sal.”

Men Herren sade: ”Jag vet det dĂ€r, kanske vet jag bĂ€st till slut –
man lÀr sig nÄgot en Ärmillion, nÀr man visste det mesta förut.
Er kÀrlek var av feghet, en rÀttfÀrdighet för gunst,
och det enda ni gjorde nĂ€r fruktan teg, det gjorde ni av brunst.”

Och jag svarade: ”Anden ville nog, men köttet ropade nej,
och sÀllan nÀr köttet syndat ville anden Ängra sÀj.
Jag tror de hjÀlptes Ät, de tvÄ, att dra oss till Ebal ner,
men det mesta var nog av kroppen, den kropp som Àr ej mer.

Vi var pÄ det hela taget ett lortigt och underligt pack,
och kroppen lÄg om vÄr andes fot som en tung och skavande black.
Och nu ber jag om domen, Herre, om ditt eller skammens land –
Mitt namn Ă€r William Andersson och min synd Ă€r som havets sand.”

Men Herren sade: ”Tag din mö, som du Ă€lskat och Ă€lskat sĂ„,
men som pÄ grund av ringa stÄnd du ej var vÀrd att fÄ.
Jag tror jag prövar er Àn ett tag under sommarhimlen blÄ,
och nu sĂ„ Ă€r jag trött pĂ„ er, och ber er alla gĂ„.”

DÄ gingo vi alla bort igen och domen försvann som rök,
vi slogo oss ner i Mamres lund att göra ett nytt försök.
Men jag hörde satan skratta vid roströd gatas port,
och han skrek: ”Du fick Angelika för allt du av feghet gjort!”


Dikt Angelika - Dan Andersson