Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Å, broder nu

Å, broder, nu ha vi sett det allt,
de som dö, de som Ànnu leva och de,
som kÀmpa i mörkret för en timma av liv
för Ă€nnu en smĂ€rtfylld, bitter minut –
och vi sjÀlva? Vi gÄ hÀr Ànnu kvar,
fast lÄngt pÄ vÀg in i skuggornas skogar.
Du hostar sĂ„ styggt – hur Ă€r det med bröstet?
Lika gott – alla bröst skola brinna och brĂ€nnas.
Men sjĂ€len, broder, du sjĂ€lv – det Ă€r vĂ€rre!
Du har ingen frid – du har ingen glĂ€dje,
och det liv du har kvar Àr det enda du har,
du vĂ€rnar det noga – Ă„, jag gör sĂ„ med,
men – det tjĂ€nar till intet, det slocknar Ă€ndĂ„ –
och vart ska vi ta vÀgen, vi arma tvÄ,
vÄrt dagsverk Àr slut och allt vad vi gjort
var sjÀlviskhet bara, nÀr det var som bÀst,
och vi liksom skÀmmas för livet, vi levat,
sÄ smutsigt, sÄ vidrigt, sÄ dumt!
En hel hög med lögner och all slags synd,
och det lider mot kvĂ€ll – ha vi nattkvarter Ă€n?

Din gud var det goda, som du skulle göra,
och min var det stora, som jag skulle skapa,
och vi voro lystna pĂ„ Ă€ra och billigt beröm –
Kanske inte – ibland liksom tvivlade vi pĂ„ oss sjĂ€lva
och kanske pÄ det vi tÀnkte att göra
men trodde igen, och sÄ blevo vi vackert
bedragna pÄ allt det heliga
och sitta nu tröstlöst och stirra pÄ solen,
som sjunker och sjunker och snart Àr försvunnen.

– – –

Ge upp dina gudar! Jag kvittar med mina,
nu Àr det vi ensamma bara som finns,
och allt det vi tÀnkt och allt det vi gjort
var bara vatten vi togo för vin. –
Ge upp dina gudar – de Ă€ro som spöken
och min har förvandlats till bara ett grin!
Ibland till en sköka och alltid ett svin,
blott sĂ€llan en blomma…
Nu be vi ej mer, tro ej mer pÄ det gamla,
lÄt allt du höll heligt multna och ramla,
nu söka vi annat, som hÄller att ta i,
som inte blir luft fast vi sluta att andas
med slemfyllda lungor…

– – –

Å, broder, kom hit, hit i vrĂ„n helt sakta –
vill du inte vi bedja en bön för oss sjÀlva?
Varför vilja vi lÀngre sÄ envist bli kvar
i det murkna, som gungar för blödande fötter?
Vad binder oss mer? Var det vÀnner? KÀrlek?
Bah! – De kunna ej följa oss lĂ€ngre – för övrigt
sÄ hava vi inga, ty var och en trodde sig sjÀlv
och hade sĂ„ nog —
VÄr kÀrlek? Bah! Har du glömt att din ungmö
som blomster blir gammal, skall skrumpna och falna?
Din egendom? DÄre! Det skrÀpet var bara
smÄ leksaker Ät dig! Din heder? LÄt vara,
det Àr gott, att den rÀckt Ànda hit, som vi levat!
HÀr Àr platsen och tiden att bedja till Herran.
Du tror ej pÄ honom? VÀlan, bed ÀndÄ!
Om han inte finns, sÄ förlorar du intet!

– – –

Nu smeker natten med mörker och stillhet,
nu lyfta vi hĂ€nder med ögonen slutna. –
Du darrar? Var stilla, han hör oss, han hör oss,
jag kÀnner hans frid som en vinge av vithet
i mörkret. – Böj huvudet, tag, nĂ€r han giver:
För den, som bor högre Àn stjÀrnorna blÀnka
tvÄ syndare sÀga sin synd och sitt liv
och stillheten svara…
Och nu Ă€r det över – det kanske var svĂ„rt,
du darrar Ă€nnu – men det Ă€r ej av fruktan,
du dör, men du dör ej förbannad och hopplös.
Å, broder, vi dö framför porten till livet!


Dikt Å, broder nu - Dan Andersson